torsdag 28 maj 2009
Funderingar i livets slutskede
Torsdag 28 maj 2009 kl.00.35. Vi har just paserat midnatt och en ny erfarenhet har uppenbarat sig. Jag har enorma smärtor både fysiska och psykiska det måste få en ände orkar inte bära den här plågan längre.Jag menar att vara ensam ingen att prata med någon som man kan dela detta med.Den kärleksfulle person som kunde vara här är inte så nära det är nästan 50mil dit. Det värker så mycket men det finns ju smärtstillande vilket är tur. Jag vet varför ska jag klaga det finns dom som har det värre men det hjälper inte mig just nu.Den som har fått besked att din tid är kort kan inte fundera på det problemet att det finns dom som har det värre. Förklara varför det är så svårt att vara ensam och bara vänta på att det ska ta slut.Idag imorgon eller om en månad.Jag längtar verkligen efter någon. Carpe diem
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Att vara ensam med sina funderingar ÄR svårt o att andra har det värr ÄR INGEN TRÖST, man ska inte ens tänka den tanken.
SvaraRaderaDet är du o din situation som är fokus för dina plågor, man ska aldrig jämföras med andras sorger o besvär.
Det är ditt liv du ska handskas med o dina symtom.
Du skriver att ngn finns 50 mil bort, vill du inte prata med den personen, kanske du ska prata med en kurator som din läkare kan ordna.
Annars är din blogg oxå ett forum för utbyte av tankar.
Mvh fru B
fru.bystrom@bostream.nu