Tack för att ni finns

Fredag 31 juli 2009 kl.05.00. Det är ganska typiskt att när jag vaknar finns en fråga med.Hur,när och var kommer det att sluta? Kommer jag att hinna säga något till alla dom som varit med på resan? Troligen inte för jag hoppas att det går fort. Fort så man inte blir ett kolli som ska vändas torkas byta blöjor på och matas totalt omedveten om vad som sker runt omkring. Visst är det konstigt att sådana här tankar dyker upp när det är svårt och jobbigt. Att plötsligt upptäcka hur många som egentligen bryr sig. En sak har jag lärt mig man är aldrig mer ensam än man egentligen vill. Det svåra är att tala om det för andra. Att låta medmänniskan få veta hur jobbigt det egentligen är. Många har ställt frågan hur ska vi veta när det är slut? Troligen att någon av de anhöriga har fått det uppdraget att på denna plats tala om att tiden är förbi och att plågotiden är över. Jag vill i alla fall tala om hur mycket stöd ni varit genom era kommentarer och dom råd ni givit den här tiden. Hoppas att jag på något vis kan få återgälda det. Denna morgon känns speciell. Låt dagen komma med vad den har jag tänker i alla fall möta den. Carpe diem

Något missnöjd

Torsdag 30 juli 2009 kl. 05.15. Vad va de ja sa. Programmet för mig nu närmast är följande. En stor höjning på det smärtstillande vidare en ny skelettröntgen i augusti och en ny hormonspruta. Sedan är det bara att invänta nästa fas i sjukdomsförloppet. Således inga större förändringar.Något kontinuerligt besöksprogram var ej aktuellt för det fungerade något så när ändå. Om det skulle bli något akut läge kunde det kanske bli ett program annars blir det som nu. En annan sak som har dykt upp. När någon som man pratar med på telefon ibland börjar fråga: vem ska jag ringa och prata med när du har dött? Jag blir ensam. Jag har inga konkreta svar för jag blir ställd inför sådana frågor. Gårdagen var på något vis ett prov på hur ensamma och omärkta människor kan känna sig och hur godtyckligt det verkar vad som ska ske i livet.Vården med mindre resurser måste hålla igen och vi människor har mindre tid med att verkligen bry oss om varandra. Inte konstigt att man blir en aning förtvivlad när man inte räcker till och kan eller får vara till någons nytta. Nu måste jag gå till min bädd och sova lite till. Carpe diem

Resfeber

Onsdag 29 juli 2009 kl.04.15 Har sovit dåligt i natt. Har haft någon form av resfeber. I dag ska jag få besök av läkare och sköterska för att gå igenom det fortsatta omhändertagandet för min del. Jag kan nästan i förväg ana svaren. Fortsatt smärtlindring och sedan fortsätta vänta på det oundvikliga slutresultatet. Varför ska jag ha resfeber för detta? Det går inte riktigt ihop för mig.Det blir annars inga andra saker som ska utföras för min del i dag. Det är bara att invänta besökarna. Kanske det går att få mer klarhet . Carpe diem

Frågor och ev. svar

Tisdag 28 juli 2009 kl.05.55. Det går inte längre att försöka tränga åt sidan vart man är på väg att möta. Varje morgon när man får en smärtattack påminns man om att det går ännu en dag till sjukdomens gräns. Att försöka låtsas som om inget händer går inte i längden och allra helst när man börjar få frågorna :hur känns det att dö snart, är du inte rädd, vad tänker du på? Jag är inte rädd för att dö,men det tog ett tag att aceptera, det är ju sjukdomens väsen. Hur det känns är lite svårare att beskriva men det värsta är att lämna de människor man har kärast,fast dom är få, att veta att för varje dag som går kommer avskedet närmare.Är man så pass klar i huvudet att man kan uttrycka sig? I dag värkte mina knän så det var svårt att räta på benen och då kom tanken,hur skulle det bli om man inte kan röra sig. Den tid som är kvar kommer jag att vara i mitt väntrum tills mitt namn ropas upp och den sista behandlingen ska genomföras. Väntetiden får jag väl försöka att använda på bästa möjliga sätt. Kanske till att hjälpa någon som behöver mitt stöd. En ny dag och nya uppgifter väntar. Carpe diem

Till nytta

Måndag 27 juli 2009 kl. 05.10. Tänk om man kunde få vakna och tänka på den arbetsdag man har framför sig och dom uppgifter som ska lösas. Nu är ju det bara en dröm.I stället är det till att börja med vilka nya smärtområden ska jag ta itu med. Det är inte trevligt att behöva känna efter varje dag och få göra nya upptäckter. Det finns dock annat att slänga sin knappa energi på och det är att finna på lösningar som kan hjälpa och lindra för andra. Då får ju den negativa energin en annan väg att göra sina utlopp på. Att sitta någonstans i landet och önska få hjälpa blir ju till en slags morot det också. Samtidigt blir man något frustrerad när man upptäcker hur svårt det egentligen är.Men å andra sidan då har en del av dagen gått och man får börja tänka ut vem som ska få råka ut för svadan nästa dag.Hur som helst så ska jag försöka vara till någons nytta idag.Carpe diem

En vakenstund

Söndag 26 juli 2009 kl. 05.45. Det var ganska svårt att kliva upp i dag. Både höfter och knän gjorde motstånd genom att tala om att dom finns. Fotknölarna är snart osynliga också för lymfvägarna stryps ner. Dom är i det närmaste jämntjocka nu. Kvällen och natten har annars varit lugn. Livlinan var igång ett tag och lockade till några skrattstunder.Det är synd att den är så långt bort det är i det närmaste 50 mil. Vore det närmare kunde det bli några personliga besök. I dag så är det konfirmandträff och jag kan av förklarliga skäl ej närvara. Tänk det är 50 år sedan man gick fram för prästen, som man sa då, tiden går fort. Får sända en tanke till dom som kommer. Det var visst inte så många enligt prästen som skulle hålla i det hela. Annars får man hålla till godo med regnet för det har ju varit så torrt. Jag går nog och lägger mig ett tag till i alla fall tror jag. Carpe diem

Lite egoist

Lördag 25 juli 2009 kl. 05.15. Dagen har börjat med de vanliga smärttopparna. Dessa kan ju släppa efter det att medicinen tagits. Mitt vänsteröga gick lätt att åtgärda,de behövdes bara en sköljning. Jag vill att det som sker under dagen för något gott med sig. Att det som såg så svårt ut innan får vända till en bagatell. Att alla hårda ord som yttrats i vrede och ilska ska kunna förlåtas och det går att börja om. Jag hoppas också att min egen ilska över vad som sker ska kunna bli till mera lugn istället. För det är ju onödigt att slösa energi på något som inte gör att det blir annorlunda. Det fina med denna dag är ju att det finns möjligheter till försoning och möjlighet att förlåta. Att kunna gå ut och känna en skön känsla av oräddhet för ingen står på lur och väntar på att få ge igen .Det är ju så det ska vara tror jag. Det här är min dag och jag tänker fånga den. Carpe diem

En aning förvirrad

Fredag 24 juli 2009 kl.04.10. Regnet vräker ner just nu . Antagligen var det de som väckte mig. Gårdagens oro var både befogad och inte. Jag har någonstans i mitt bakhuvud det att man kan komma bort sig. Jag har gjort det. Vet inte hur eller när jag gick och lade mig. Tittar på telefonen och ser bara en blinkande lampa. Någon har ringt och jag vet inte vem. Hur mycket mer är borta? Det är troligen så här det kommer att bli i fortsättningen. Bara en sak får inte försvinna och det är vem jag är.Tänk hur många som går och bär på ingenting .Man bär inte ens ett namn. Kanske oftast kallad vid en del öknamn det enda som är kvar i minnet. Jag är helt borta idag det är något i rutinerna som inte stämmer. Det kanske rättar till sig. Carpe diem.

Skolkförsök

Torsdag 23 juli 2009 kl. 05.55. Vaknade med dubbelsyn på vänster öga vet ej om det beror på medicin eller något annat får försöka kolla upp det under dagen. Just nu känns det som jag håller på att förlora det mesta. Det verkar som en stor kraft försöker rycka undan all sorts säkerhet jag kännt innan. En tveksamhet inför morgonen och dagen i övrigt. All energi rinner liksom bort ur kroppen. Det känns också väldigt oroligt i kroppen precis som om det ska ske något hemskt. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men obehagligt är det. Min livlina försöker peppa så mycket som möjligt genom att börja prata om julen vilket får mina tankar att hoppas något. Men den här oron som känns just nu är inte så lätt att skjuta åt sidan. Det blir väl att bita ihop och ta det som kommer med så stort motstånd som möjligt om det är dåligt. Det kan ju trots den stora oron vara något positivt också något som inte har gett sig till känna. Man får ta tag i dagen och se vad den ger. För det går ju inte att försöka skolka från den i alla fall. Carpe diem

Ny vårdsituation

Onsdag 22 juli 2009 kl. 05.20. Sedan jag fick beskedet att den läkare jag pratade med i måndags skulle skriva en remiss om palitativ vård har allt blivit så slutgiltigt. Hon sa att fast du ska gå bort så ska du ha det så bra och smärtfritt som möjligt. Till att börja med ett besök i veckan för att ta kontroll över smärtgenomslagen. Hon kunde inte förstå varför ingen gjort det tidigare utan bara skrivit ut mer och mer smärtstillande i stället för att se om det fanns andra sätt att stilla smärtan. Jag svarade att det beror på att jag ska vidare snart.Hon nästan fräste åt mig att det inte fick vara orsaken vår uppgift är att lindra så mycket som möjligt så patienterna inte behöver lida i onödan. Det kallar jag för att vara en verklig läkare. Men det tar mycket på en att börja fundera på den verkligt sista delen. Det verkar som hon såg mer än någon annan. Men jag hoppas att det kan få dröja lite till så jag kan få någon glädje av den palitativa vården. Det skulle kännas lite orättvist annars.Carpe diem

En uppdatering

Tisdag 21 juli 2009 kl.05.40. I går fick jag besked från sjukhuset att jag ska få palitativ vård i hemmet. Det betyder att det kommer ett team från vården för att se till så jag har det så bra som möjligt i livets slutskede. Det är första gången sedan diagnostillfället som dom riktigt tar tag i situationen. Nu har medicinen höjts igen från den lilla dos jag hade från början då den var på 30mg morgon och kväll plus de extra som intogs under dagen till 90mg morgon och kväll plus de extra 6-8 tab. som tillkommer under dagen dessa är på 10mg. Läkaren som jag pratade med igår sa rent ut att tillväxten på cancern ej gick att stoppa så det är därför jag ska få palitativ vård hemma så länge det går. Under natten har jag tänkt mycket på det här men hoppas att jag kan få ha mitt medvetande klart så länge som möjligt. Det har blivit som en skoldag att få skriva bloggarna och få sådan respons. Tack allihop för det. Carpe diem

En livlinas funktion

Måndag 20 juli 2009 kl.05.15. Tänk vad underbart att få ha en livlina som alltid finns i både mot och välgång. Jag har en sådan.När det blir som mest jobbigt eller när man bubblar över av glädje då finns livlinan där. Livlinan har hjälpt mig många gånger upp ur den djupaste sorg och även i glädje. Att få ett samtal på kvällen eller tidigt på morgonen för att ha en pratstund om allt och alla är verkligen ett lyft det dygnet. Jag vill faktiskt behålla min livlina . Natten har varit som dom flesta med dom vanliga smärttopparna och en och annan dröm men i natt lite behagligare. Det bästa är att livlinan har varit i verksamhet men bara i positiv mening. Regnet hänger i luften så det blir nog en dag inomhus. Carpe diem

Uppmaningen

Söndag 19 juli 2009 kl. 02.50. Det är bara ett måste. Kliv upp och skriva ned detta. Ett ansikte fyllt med tårar har lagt sin kalla hand på min axel. Ögonen tittar bedjande som om dom söker efter något speciellt. Jag känner inte någon uppsluppen glädje över denna syn. Den bara liksom manar mig att stiga upp. Allt är så konstigt. Hur jag ska handla just nu vet jag inte. Är det någon som behöver min hjälp och mitt stöd just nu? Måste på något vis hitta orsaken till det här.Det blir inte lätt. Vill inte att någon ska bli sårad . Men det jag skriver är sådant som upplevs och känns just i det ögonblick det kommer på pränt. Jag vet att det som sker är en sjukdoms framfart och diagnosen är given ,det finns ingen återvändo. När man får sådana här uppmaningar kan man inte kämpa emot. Därför är det så märkligt att jag får den. Jag har mig veterligen ingen lösning att komma med. Men det kanske räcker att det blivit en reaktion från min sida så det var allt som behövdes. Framtiden lär utvisa ,tror jag ,om det stämmer. Nu ska jag försöka komma till ro men det blir svårt. Bilden kommer att finnas med hela tiden. Carpe diem

Tid en sak vi saknar

Lördag 18 juli 2009 kl.07.40. Man kan bli klok på många sätt. Ett sätt som är bra det är att bl.a. lyssna på andra. På något vis får man en ny lärdom som inte fanns förut. Att ta sig tid är bland det svåraste vi har . Man kan ju gå miste om något. Men genom att inte lyssna har jag säkert förlorat mycket. Oftast kan det vara den felande länken att inte bli hörd. Vi skulle nog tänka mer på det. När det är försent då kommer man på att "varför lyssnade jag inte" det kanske hade tagit några få minuter. Livet har så mycket att ge så att låta någon få lite av ens tid är oftast till välsignelse man får så mycket igen. Detta har jag lärt mig i natt och jag har fått mycket ny energi. Om man kunde få vara full av tid att ge bort till någon ! Det skulle ge många lärdomar.Där ute finns någon som väntar bara på att bli hörd för en enda gångs skull.Det kan bli en räddningsplanka ett liv som får några fler minuter bara för att jag lyssnar. Carpe diem

Årsbestämning

Fredag 17 juli 2009 kl.05.45. När är Herrens år? Var det förra året eller är det nästa år? Vilka tankar som dyker upp. Det är rätt svårt att få rätsida på vad som är vad. Mina tankar börjar få så konstiga vägar. Ena stunden tycker man att det kunde få vara nog. I nästa tycker man att det måste få fortgå till det är dags. För jag har inte fullgjort det jag ska. Vad det nu är för något? Har en konstig uppfattning om hur allting ska vara. Kan det möjligen vara så att min uppgift är att få vara en nyckel till att se livets framfart tillsammans med sjukdomars? Det viktigaste är i alla fall vad jag själv just nu får uppleva att kämpa med och mot. Kan det hjälpa någon annan då har min situation varit till nytta. Denna dag har säkert nya saker i beredskap för mig. Hoppas jag kan möta och lösa dom. Carpe diem

En ny klagovisa

Torsdag 16 juli 2009 kl.05.20. Det blir svårare och svårare att kunna kliva upp. Kroppen har blivit stelare och smärtan sätter in tidigare för varje dag.Medicinering får påbörjas innan man kliver upp för det gör så ont att röra på sig.Det märks nu hur tärande och nedbrytande cancern är den riktigt äter skelettet. Lederna börjar på ett märkbart sätt att ta skada. Nu kan jag börja förstå hur det kan kännas för reumatikerna vad värklig smärta egentligen är och att det inte alltid hjälper med smärtlindring. En eloge till dom. Hur det kommer att gå i fortsättningen vet jag inte. Det gäller att inte låta det negativa få börja styra och ta kommandot för då blir det verkligen kört i förtid. Carpe diem

Ljuspunkten

Onsdag 15 juli 2009 kl. 05.40. Det här är nästan som vilken morgon som helst. Värk svårt att riktigt vakna. Men ändå så är det inte vilken morgon som helst. En känsla av kyla och utan en tanke på hur det kan bli. Det är någon form av likgiltighet som har börjat ta plats hos mig. Jag skiter i hur det går och ser inte längre någon mening med hur det slutar egentligen. Undrar just om livsgnistan har tagit ledigt eller vad är det som försöker ta det lilla som jag har kvar. Detta är en helt främmande tanke som börjat dyka upp. Nä det får bara inte ske att mina sista dagar ska hamna i någon sorts deppighet jag tänker inte tillåta det. Det kan ju finnas någon som behöver mina dagar till att få uppleva något någonstans. Det gäller bara att försöka hitta en enda liten låga att kämpa för så den kan få bli en stor flamma och sprida ett ljus som den är avsedd till. Carpe diem

Omstart

Tisdag 14 juli 2009 kl. 04.50. Jag är tillbaka igen. Med massage och muskelavslappnande medicinering fick jag tillbaka min benfunktion något reducerad. Det finns fortfarande hopp för vården. Att man skulle bry sig trodde jag inte så mycket på. Men det var ju bra att jag hade fel i det fallet. Genom olika faser i min situation så var ju inte min tro på vården den bästa. Men nu fick jag se på annat.En bra läxa man ska inte ta ut något i förväg innan det givits en chans att visa på motsatsen. Ni som läser mina små inlägg och kommer med kommentarer ger mig mycket som sporrar till att ta nya tag. Ni är verkligen en tillgång . Nu är det en ny dag. Så det är väl till att ta nya tag. Carpe diem

Benlöshet??

Måndag 13 juli 2009 kl.05.10. Med en viss svårighet tar jag mig ur sängen. Någonting har hänt under natten . Det var svårt att få styrsel på benen. Nu har troligen cancern angripit ryggkotorna och påverkar ryggmärgen så benen håller på att kopplas bort.Jag får kontakta sjukvården så fort som möjligt så det inte bär iväg för långt. Hoppas att det inte är det jag befarar, för då blir det verkligen problem,en förlamning så benen slutar att fungera. Jag hoppades att det inte skulle gå så fort. Vetskapen att det skulle ske har funnits men man skjuter sådan vetskap framför sig. Man vill ju tro att det inte ska drabba sig själv. Nu blir det att invänta vad dessa kunniga människor har att säga. Det blir väl det vanliga svaret tyvär det går inte att göra något utan bara försöka lindra. Jag är ju inte fullt så glad idag. Men dagen skall ändå mötas och det på både gott och ont. Carpe diem

Gråtstund

Söndag 12 juli 2009 kl. 05.10. Det sägs att en man ska inte visa känslor. Det är omanligt och inte bra för imagen. Den som kom med den här devisen visste nog inte vad han talade om. För det är nämligen så att dom flesta män visar känslor när dom är ensamma för ingen ser dom då. Det är faktiskt skönt att få gråta ut och låta all förtvivlan få rinna av och bort.Sedan spelar det ingen roll om det sker i ensamhet eller tillsammans med någon. Lättnaden som kommer efteråt känns både bra och rätt. Man kanske tittar över axeln för att se om man blivit upptäckt eller inte,men huvudsaken är ju att det gav sån lättnad, det skulle ju vara pinsamt. Under den tid det pågår kommer det oftast fram att man anklagar någon eller sig själv,det kanske är därför man skäms, oftast utan anledning. När sedan allt är över går man tillbaka till vardagen tills det är dags att släppa på fördämningarna igen för att genomgå samma ritual igen. Att man aldrig lär sig.Carpe diem

Tacksamhet

Lördag 11 juli 2009 kl. 05.45. En mycket märklig morgon. Klev upp vid 4tiden och satte mig vid datorn. Då ringer telefonen det är min livlina som ringer .Det första som säges är "har du kokat kaffet än"? Nästa fråga är när tänker du dö egentligen? Sedan kommer påståendet "du är för envis för att låta någon ta den makten över dig".Du ringer och väcker mig efter kl.10 så det inte har hänt något. Ta din medicin och gå och lägg dig igen. Man blir lite konfunderad om vad som egentligen händer. Det är faktiskt en märklig morgon. Nu går solen upp fast det var sagt att det skulle regna hela helgen. Jag blir förundrad vilken underbar tid det är egentligen. Jag skulle vilja ta alla ER som kommer med kommentare i min famn och verkligen få ge er kramar som ni verkligen förtjänar och ett stort fång av sommarblomster. Ni är underbara . Ett stort tack för att ni bryr er. Det bara bubblar inom mig av tacksamhet.Detta gör att man kan vakna och känna tro på människorna. Nu möter jag en ny dag. Carpe diem

Typiskt att det händer

Fredag 10 juli 2009 kl. 05.15. Tänk ännu en ny dag. Att få vakna och deltaga i nya världshändelser det måste vara en förmån . Svårt att tänka sig ,vara delaktig i det stora, när det oftast räcker till med den lilla värld som är alldeles inpå och nära. Vilka bidrag man kommer med beror till stor del på vad som prioriteras av en själv. Det finns ju tack och lov olika saker hos oss alla. Igår var jag i kontakt med vården.Det som gäller är höjd medicindos och försiktighet med vad man gör. Benstommen har också blivit försvagad så man får akta sig för slag och brytningar. Det nya är att arm-och benbrott ligger och lurar någonstans. Det är också risk att kotorna i ryggen trycks ihop så det blir en förlamning som följd. Så det är bara att ta det lugnt och inte börja med några större gymnastiska övningar. För övrigt så regnar det idag så risken för övningarna är ganska så liten. Carpe diem

Glömska

Torsdag 9 juli 2009 kl.04.50 En ny dag börjar att randas. Morgonens smärtnivå är ovanligt hög. På en 10 gradig skala ligger den på 8. Har förutom depådosen tagit extra morfin så det börjar lindras något. Den här dagen hade jag inte planerat något och tur va väl det för det regnar. Jag hoppas att det dyker upp någonting som kan förgylla dagen så det blir lite mer än bara att sitta och se på tvn. Det hörs väldigt lite från sjukhuset. Det är väl så att det finns inget att bry sig för. Visst ja ska ju dit för provtagningar,det hade jag glömt. Så då finns det något på gång i alla fall. Börjar glömma en del det är bara så. Jag måste försöka komma tillbaka till en tid när det fungerade bättre. Carpe diem

En önskan

Onsdag 8 juli 2009 kl. 05.30 Om mina tunga ögonlock behagade att öppna sig och förklara mig vara vaken skulle jag bli glad. Tänk att dom öppnade sig. Men inte var det så upplyftande.Jag hade fortfarande ont och började direkt tänka på det dåliga. Men det är bara att ta tjuren vid hornen och inte låta sig nedslås för mycket. Det gäller ju att fånga dagen istället.Det är mycket man vill, men det konstiga är att just då är man inte kapabel att göra något, t.ex. att få göra någon glad genom att bara finnas till, eller kunna umgås på ett normalt vis med andra. Det är ju bara tankar. Kanske kan det bli en önskan. Det finns många runt omkring som mår väldigt dåligt till och med sämre än jag.Dessa människor kämpar många gånger en ojämn kamp mellan liv och död. Tänk om man kunde få möjligheten att ge lindring till någon och glömma tanken på sig själv vilken lycka det skulle vara .Hoppas att det kanske någon dag kan bli verkligt. Carpe diem

Medicinluring

Tisdag 7 juli 2009 kl.07.45. Den här dagen har inte börjat bra. Klockan 4.00 vaknade jag med en värk som inte var av denna världen. Kunde ha slagit vad som helst i bitar för att finna lindring. Morfinet hjälper numera inte längre än c:a en till en och halv timme. Hoppas få besked om en pump så jag kan parera smärtgenomslagen bättre. Nu är klockan i det närmaste 8 och det har inte blivit någon frukost ännu. Det är väl den stora fullmånen som är orsaken. Man måste försöka skylla på något när det inte går bra. Men man ska försöka låta bli att skylla på någon människa, för oftast är dom oskyldiga,det sårar mer än skapar frid. Nu har jag fått avreagerat lite grann. Måste kunna hitta ett sätt att lura morfinet så det verkar längre. Kanske jag kan få må lite bättre senare idag. CARPE DIEM

Rast i smärtan

Måndag 6 juli 2009 kl. 05.25. Natten har varit lite lugnare än vanligt. Det har inte varit lika många vakenstunder för medicinpåfyllning. Jag hade troligen funnit en bra sovställning. Doseringen av medicinen har ökats på och ligger tycker jag skyhögt. Smärtgenomslagen är inte lika ofta som förut. Det verkar som det sker en paus i sjukdomsförloppet. Igår var jag med hjälp av änglarna till Östersund och besökte Arnljotspelen. Det är ett drama som handlar om den norske kungen Olav II Haraldsson-den helige.En brytningstid mellan kristendom och hedendom då norska och svenska kungar gjorde anspråk på Jämtland. Vet inte hur den här dagen ter sig den är just nu grå och rengnig. Hoppas på något bra i alla fall. Carpe diem

OM om OM

Söndag 5 juli 2009 kl.04.45. Jag undrar hur det skulle vara att kunna få dela tankar och funderingar med någon. För några år sedan hade jag en person som jag kunde göra det med.Just nu önskar jag att hon var här. Vi kanske kunde komma fram till olika lösningar. Hon avled i cancer också. En cancer som tog bara 5 månader på sig att fullfölja sitt uppdrag. Nu är jag i nästan samma situation. Helt apropå så tänker jag på alla om. Tänk om, om det vore, kanske om.Det blir lite väl mycket om så det är risk att hela denna dag blir till ett enda stort om. Måste få mina tankar att börja fungera igen så man inte blir helt insnöad. För tänk om......... Carpe diem

Fånga dagen

Lördag 4 juli 2009 kl.04.50. En vanlig dag kan tyckas. Gårdagen slutade ganska bra. Var bortbjuden till min änglafamilj på middag och trevlig samvaro. Den här dagen har ännu inte börjat bra. Det sitter något obestämt oroligt i magtrakten , det är som en klump som inte kan bestämma sig att ligga kvar eller ge sig ut. Kanske det är en släng av oro för att inte veta. Allt börjar bli som en dröm man inte kan vakna riktigt ifrån. Det är ganska jobbigt innan dagen liksom har starta riktigt. I stället för denna oro borde man njuta av att överhuvudtaget få vakna till en ny dag. Kunna se vilka möjligheter det finns av en helt obrukad dag. Vad gör man? Jo man tar till det första negativa som finns.Man skulle göra det som egentligen ligger närmast.Fånga dagen och ta till vara på alla tillfällen som bjuds för att njuta och skyffla alla dåliga tankar åt sidan. Tids nog hinner vardagen ikapp. Carpe diem

Klagodag

Fredag 3 juli 2009 kl.06.00 Dom varma känslorna har lagt sig och det är i de vanlig spåren igen.Denna morgon är svettig och varm. Har inte sovit särskilt bra p.g.a. den svåra värken i både höfter och ben. Morfinet verkar inte längre än 1-1,5 tim innan det är dags för påfyllning. Kan inte för mitt liv begripa varför det nödvändigtvis ska hålla på så här? Det är väl så det ska va. Nu håller det på att bli klagovisorna igen. Det är så lätt att hamna i det diket av någon anledning. Men det gör ont. Carpe diem

Att dela med sig

Fredag 3 juli 2009 kl.04.00. Vilken lättnad att få avlasta sig lite av känslorna man bär på. Det är en viss skillnad att vakna idag. Att veta om er alla som följer vad som sker.Ett stort och varmt tack till er allihop för Era kommentarer. Denna morgon är i stort lika svår och omständlig som dom andra mornarna.Men det finns en skillnad.Det är alla följare. Hoppas att dagen i övrigt ska ge något som kan vara till nytta för både kropp och själ. Det är svårt att så här plötsligt ha en massa människor som visat att dom är ett stöd. Jag ska försöka delge dagliga rapporter hur mitt liv fortskrider för nu vet jag att det finns många att dela med sig till .Carpe diem

Rädslan

Torsdag 2 juli 2009 kl.04.20. En natt har snart passerat och den har skapat en rädsla inom mig.Denna rädsla vet jag inte vad den beror på men den sitter på något vis i hela kroppen. Minsta lilla ljud eller rörelse får mig att rygga och krypa ihop. Samtidigt sprider sig någon form av ett förnuftighetstänkande att det finns inget att vara rädd för. Två olika känslor på samma gång. Det här gör så man blir lite undrande över vad som sker. Hur är man funtad egentligen? Blir det att man fungerar på olika sätt vid olika tider? Det kan ju också vara det undermedvetna som spelar på olika känslosträngar. Det här leder ingen vart det blir bara ett enda sammelsurium av alltihop. Förvirringen börjar faktiskt visa sina olika faser. Jag går nog och lägger mig igen. Kanske skrämmer jag något på flykten. Carpe diem

Drömtid

Onsdag 1 juli 2009 kl.06.45. När man vaknar hoppas man att det ska vara frid och fröjd.Men tyvär tas man ofta ur den villfarelsen. Det är nu så hårt att behöva känna hur alltets allt har tagit ett hårdare grepp om livet. Min situation börjar kännas som en vandring mellan olika tidsperioder, ena stunden är idag och den andra är någonstans i det okända,som är helt bortom verkligheten. Vid dom små sovstunderna som infaller under dagen dyker det upp drömmar med ett otaligt besök av avlidna släktingar. Det verkar som att det planeras för en förflyttning för min del .De här drömmarna följer mig även i vaket tillstånd och påverkar mina handlingar.Det blir en påfrestning för mig. Jag hoppas i alla fall på att få uppleva sommaren innan det är slut.Carpe diem