Morgon 2

Måndag 31 augusti 2009 kl. 05.35. Idag är det svårt att koncentrera sig.Någon håller på att kapa den ena foten och någon annan har tagit höfterna vet ej vad jag gör.Det blir ett svårt pass att komma över.Det är vad jag tror den svåra berg och dalbanan som det förvarnades om. Illamående och kallsvett om vartannat.  Men konstigt nog går det att gå vidare vi har ju så stark vilja och tålamod. Dessa skov kan man vara utan. Jag kan inte förklara hur det känns.Molande, huggande,grävande det är så många sätt att förklara det på. Vill för allt i världen inte att min värsta fiende får samma sak.Det är inte så lätt att skriva när det pågår som värst.Därför slutar jag att skriva för idag. Carpe diem    Nu är klockan 07.30 . Allt jag älskat och haft kärt är borta nu finns bara smärtan.Det verkar så hopplöst.  Klockan är nu 09.35. Smärtan har börjat släppa och det har blivit ljusare. Ni är underbara som stöttar jag är tacksam för det .                                                                                     

Morgon 1

Söndag 30 augusti 2009 kl.06.05.  Att göra ett litet uppehåll kan vara nyttigt. Man kan få lite perspektiv på vad det är man gör. Jag lämnar frivilligt ut delar av mitt liv till en dagbok som andra kan läsa. Varför? Det är ett sätt att få utlopp för allt som ingen annan kan känna. Att ha ständig värk och veta att det är den som är min baneman är så frustrerande och då är det bra med dagboken. Det ger mig en möjlighet att komma till- baka  till vardagen igen. En dags uppehåll blev en dag som jag tappat för det fattades något. Idag blev det sen morgon.Var lite tveksam om jag skulle skriva något? Nu börjar jag nästan att gå runt med allt och repetera det jag skrev tidigare jag är nog på väg någon annanstans. Vet ej men något händer i alla fall. Nu får jag sluta. Carpe diem                                                              Fondkonto: Från Swedbank  81471 441020922      Annan bank: 81471 0441020922

Avslut

Lördagsmorgon 29 augusti 2009 kl. 02.00  Skollärarn jag vet att du ber för mig.Det räcker att du talat om det en gång. Min dagbok var inte tänkt till att bli en bönemötessida. Idag tänker jag inte skriva något i dagboken. Jag mår inte bra av att se början till strid p.g.a. att  någon tar sig friheter att använda min sida för en möjlighet att utöva någon form av mötesverksamhet. Idag blir det inget carpe. Jag återkommer kanske en annan gång.

Smärtans dag

Fredag 28 augusti 2009 kl.04.15  Gårdagen var verkligen en helvetets dag.Straxt efter 05.00 började det  hela.Smärtgenomslag som inte kunde stoppas.Det spelade ingen roll hur jag gjorde med extradoserna så kom genomslagen. Jag somnade mellan det att extrapillren verkade till det kom ett genomslag igen. Detta pågick i stort sett hela dagen. Mot kvällen verkade det som om jag kommit ifatt så det lugnade ner sig lite. Dessa genomslag hade tagit fasta på biten mellan knä och höft och tagit som slutmål själva höfterna. Nu är det morgon och det känns inte som om det blir några genomslag. Vid sådana här perioder är det bara att lita till de extra man har. Vad dagen i övrigt har i sitt sköte vet man inte.Förhoppningsvis blir det solsken. Kanske fonden också får ta fart. Detta mitt lilla skötebarn verkar inte få någon större  tillströmning av personers intresse för att försöka ge några glömda canceroffer en liten guldkant. Jag vet inte om jag har fel när jag bryr mig om andra i stället för bara mig själv. Föresten jag får passa på att hälsa Doris välkommen hem och hoppas att hon får en tid  av vila och rekreation. Det tar lite tid att få saker och ting att hända men det heter "trägen vinner." Jag undrar varför man har hamnat i detta? Jag tar mig nog inte ut härifrån.Carpe diem

Verkligheten

Torsdag 27 augusti 2009 kl.04.10. Visst är det märkligt att roliga historier och drifter under bältet går hur bra som helst. Men akta dig väldigt noga för att prata eller ens antyda om sjukdomar under bältet då verkar det som att man gått för långt. Vilken konstig verklighet det blir. Vad är det för skillnad egentligen? När det kommer till sjukdomar under bältet verkar det bli som att ta något väldigt privat i sin mun och det får bara inte ske. Hela ens värld av allt privat verkar vara dolt i den delen av vårt liv. Det kanske finns läkare också som har det svårt att prata om underlivssjukdomar? Då är det inte konstigt att prostatasjuka inte säger att dom är prostatasjuk utan i stället säger "jag har blivit sjuk där nere ". Men skulle en komiker säga något om sjukdomen så folk skrattade då är det inte lika farligt att nämna sjukdomen. Till och med vid det rätta namnet då blir det acceptabelt. Märkligt.  Tappar vi män något av manligheten eller blir vi mindre manliga när vi drabbats av det där nere? Se nu var jag själv där. Jag hoppas vi kommer bort från att hålla prostatan så helig så vi kan prata om den och dess sjukdom utan att rodna eller skämmas för den. Det är för många som drabbas av prostatacancer.Det är dags att kunna prata om det också. Vi behöver inte smyga precis som om det vore pesten som kommit. Carpe diem                     "PS. Fondkonto:  Swedbank till Swedbank 81471 441020922   från annan bank 81471 0441020922 tack på förhand DS"

Rapporten

Onsdag 26 augusti  2009 kl.04.30.   Idag blir det en rapport på den förhandsdiagnos jag fick igår. Med lite strul så kom jag till sjukhuset där alla prover och undersökningar som skulle göras blev utförda. Den diagnos som blev var följande. Sjukdomen finns i mina knän,lårbenen, höfter, ryggslut,ryggen,axlar, handleder och det finns risk för fortsatt spridning. Hormonbehandlingen har bromsat en del av spridningen men den är aktiv i övre delen på ryggraden. Behandlingen kommer att fortsätta till dess att cancern blir resistent mot hormonet. Det kommer att ta ungefär en behandling till. Sedan finns inget mer. Jag ska ta dropp var tredje vecka för att försöka stärka benstommen som blivit väldigt porös. Vilket gör att det är lätt till benbrott. Läkaren som var väldigt trevlig och var lätt att prata med talade om för mig att det kommer att bli som en stor berg och dalbana. Smärtlindring blir i fortsättningen morfin för det var för stora områden för strålning. Några andra alternativ fanns inte för mig.Hemresan gick bra och vi var fyra stycken som  samåkte alla skulle till olika delar av länet. Dom som hade längst att åka hade 21mil. Under resan blev jag erbjuden att följa med till slut-adressen men jag avböjde. Jag sade åt föraren att han fick passa sig. Den äldre damen sa att "man kan ju inte vara säker" och hade ett stort leende i ansiktet. Carpe diem

Besöket

Tisdag 25 augusti 2009 kl.04.00  Som vanligt är det smärtorna som får en att kliva upp. Men jag går och lägger mig igen när det blivit lugnare på fronten. Idag är det sjukhuset  för hela slanten. Jag börjar klockan 10 med en injektion av radioaktivt material som ska sätta sig på cancerns spridning i skelettet. Det blir en väntetid  på 2 1/2 timme därpå följer själva röntgen som tar en 1/2 timme. Svar på den får man efter 10-14 dagar. Sedan klockan 13.30 får jag hormoninplantatet  och efter det samtal med en läkare (äntligen) . Vid fyratiden får jag åka hem kanske. Det känns lite konstigt. Det händer så mycket på en gång .Samma undersökning gjordes senast i januari och svaret kom i februari .Jag har hängt i luften lite för länge och undrar varför det har blivit så egentligen? Svaret har varit det finns inget att göra. Jag skulle bara hållas smärtfri. Det har tydligen ändrats så man ska få lite mer kontakt med vården. Lite konstigt känns det men det blir ju en utflykt i alla fall. Carpe diem        "PS. Tack Nisse för kommentaren  nu kanske fler herrar törs säga något.DS"

Tillbaka

Måndag 24 augusti 2009 kl.04.30. Visst, att tränga bort smärtan känns skönt. Men så kommer ett smärtgenomslag och hela idyllen rasar samman och man hamnar abrupt i verkligheten.Jag glömde bort att överlappa morfindosen. Verkligheten var inte så rolig att möta. Den korta tid det blev för bortträngandet av smärtan var bra men återkomsten till vardagen blev inte så trevlig. Det gäller att försöka få en jämnhet i allt. Det får inte bli för mycket av någotdera. Idag är det ont och svetten har blött ner nästan hela sängen det råder en form av obalans. Ska jag försöka att kuva det onda för och hålla de som läser min dagbok på gott humör.Eller ska jag låta verkligheten råda fullt ut.Låta verkligheten finnas? För den skull behöver jag inte låta bara dåliga saker komma fram.Det finns ju ljusa sidor också mellan de djupa dalarna,som trots allt är mest rådande,och topparna som ger glädje.Jag skriver dagboken för vad jag känner och upplever mellan olika stadier i behandlingarna, dom som finns. Det blir ju inte någon roman med lyckligt slut. För jag vet.Det är vad som händer och vad jag upplever som jag avslöjar i dagboken. Sedan vad andra tycker att jag ska skriva det får dom fylla i själva. Jag måste få ge utlopp för allt som snurrar i mitt huvud och det får bli på både ont och gott.Den här dagen börjar ju med både ont och blött.Men det kan ju bli bättre. Carpe diem

Fortsatt firande

Söndag 23 augusti 2009 kl.04.10. Vaknade som vanligt av smärtor men det är ändå något annorlunda idag.Jag tänker fira Essi och Cindy på deras 4årsdag. Kan ju inte delta personligen för det är 50 mil bort. Men vilken känsla att för en stund lägga tankarna på sjukdomen åt sidan. Idag gäller kalas.Hoppas att SG har bakat tårta som lovats.Det är nog många som vill uppleva någon form av kalas och lägga alla tråkiga saker åt sidan att få tänka på nuet och se att det finns annat omkring sig.För min del känns det bra att få tänka på annat. När man ser på hur allt har utvecklat sig då blir man lättad. Man vet,men det behöver inte hela tiden vara det som avgör dagen.Ett kalas står inför dörren och det ska firas.Man kan förstå att husse och matte är stolta över sina vänner.Vi runt omkring kan ju via tanken vara med och fira vi också. Vi tar en kopp kaffe och någon bulle eller smörgås och deltar.Man tager vad man haver sa ju Kajsa Varg. Det här blir nog en dag att minnas. Smärtorna kan ju få stå tillbaka lite idag.Sköt om er allihop så syns vi imorgon.Carpe diem            "PS. Fonden har fått 50:- nu är grundplåten 800:- DS"

Kalaset

Lördag 22 augusti 2009 kl. 04.45. När man är sjuk så tror man att det inte finns några glädjeämnen eller att man får inte ha roligt. Vilket misstag. Har man en person som gör vad han kan för att munnen ska flytta sina gipor lite högre då får man det inte sorgligt. Det finns rätt många stunder när man får dra på munnen och känna hur man slappnar av en aning.När någon skickar en rolig historia och jag får skratta utan att behöva tänka på vad andra tycker. SG säger att man får vara lycklig.Det är inte meningen att det ska behöva vara tråkigt jämt bara för sjukdomens skull. Jag vet att det finns glädje i den här tiden fast det inte syns så mycket i vad jag skriver. Hoppet finns hela tiden. Med alla kommentarer och påhejande telefonsamtal kan man inte annat än att vara glad. Men jag har inga historier på lager. En sak som är rätt trevlig det är att två hundar Essi och Cindy  golden retrivier hos  SG fyller 4 år på söndag då blir det stort tårtkalas vilket SG är värd för.Synd bara att jag inte kan vara där och få lite tårta jag också.Livet är inte svart jämt. Carpe diem

Dagboken

Fredag 21 augusti 2009 kl.04.25. Varför började jag skriva dagbok? Det var nog för att ha någon att prata ostört med. Det blir bara envägssamtal för jag pratar egentligen med mig själv. Men jag får tala om hur jag känner och hur jag mår utan att någon avbryter mig. När man mår som sämst är det skönt att få beklaga sig hos någon och inte bli avbruten. Jag behöver inte vänta på svar heller. Idag är det en dålig början ont i stort sett hela kroppen. Ska det bara bli värre? Man tappar koncentrationen för den riktas bara mot det onda. Jag vill kunna tänka på annat också. Andra människor i samma situation känner nog likadant. Man vill tycka synd om sig själv och det får man i dagboken där är det ingen som säger emot. Det är tur att man har dagboken för där får man tala om det.För att säga det till någon annan går inte.På något vis slår bromsarna till om man skulle försöka. Min dagbok har blivit ett andningshål. Här kan jag ta upp precis vad som helst utan att någon säger stopp. Även det mest känsliga kan jag tala om för boken. Många tycker nog att jag är tokig men det behöver jag inte bry mig om. För i dagboken får jag vara mig själv. Det är bara jag och dagboken och allt får jag dela med den. Carpe diem

Tystnadsplikten

Torsdag 20 augusti 2009 kl. 04.30. Ont det vanliga mottot när man vaknar. Hoppet blir ju att man lyckas få ner smärtgränsen till något sånär lagom styrka. Visst har läkare tystnadsplikt? Jag undrar om det gäller när man talar om för en patient hur svår sjukdom man har? Och i så fall varför? Är det för att skydda patienterna från onödigt lidande? Det är så.Läkaren har rätt att låta bli att tala om hur sjuk man är om det får patienten att må bättre. Men samtidigt blir det svårt att förklara när sanningen kommer fram.Eller om det blir olika läkare och en försäger sig.Det är mycket att tänka på när vissa resultat ska meddelas. Jag sänder en tanke till Doris och hoppas att det ska gå bra med operationen. Och ni andra får också ett tack för er omtanke.U-a undrade hur det är med fonden? Det är i samma läge som den 14 augusti således 750:- . Det är ju ingen större grundplåt så det lär dröja innan det blir till någons glädje. Händer inget så får jag försöka leta reda på givarna och betala tillbaka. För rätt ska va rätt. Ingen ska kunna komma efteråt och säga sig ha blivit lurad. Huu det går kalla kårar efter ryggen vid blotta tanken. Det kanske var fel att försöka sig på något. Men jag har försökt i alla fall. Carpe diem

Drömar

Onsdag 19 augusti 2009 kl.04.25. Vilken dröm!! Hur lätt det var att få kliva upp en morgon och se hur förändrat allting var. Att känna en persons närhet. Att ha möjligheten och få uppleva en trygghet att allting är bra. Hur enkelt att svänga benen i en yster vals eller hambo.Att få leva. Det blev inte så. Allt de här som man tagit för givet finns inte längre.I stället en tillvaro som börjar ge ängslan och oro när är det dags. När ska jag vara klar? Hinner jag verkligen göra allt det som var tänkt? Att det är något på gång börjar märkas mer och mer. Det börjar kännas som det är bråttom med allt. Jag får mer konstiga känslor som påverkar det man gör. Ibland är det helt oförklarligt varför gjorde jag sådär. Det är snart som ett enda ekorrhjul. Det snurrar fortare och fortare. Jag hoppas att det finns en plats en gång dit man får komma och bara vara. Hur kan jag få möjlighet att verkligen göra det som är rätt mot mig själv och alla prostatacancerdrabbade som inte någon lyssnar på? Jag vet inte vad jag ska göra helt enkelt. Det blir bara drömmar ändå som inte blir mer än så. Carpe diem

Våningsbyte

Tisdag 18 augusti 2009 kl.04.10 Nu har sjukdomen troligen kommit in i en ny fas. Det är svårt att avgöra för det finns ingen agenda som den följer. Man märker att det sker något som inte funnits förut och vissa förändringar i hela kroppen. Det verkar som att kroppen gör sig redo för något som jag inte hänger riktigt med på. Febertoppar har börjat komma och med dessa blir smärtgenomslagen mer påtagliga. Det märks också på att saker man ej tänkt så mycket på har kommit mer nära i medvetandet. Varje liten förändring blir som ett stort berg som ska flyttas till en annan plats. Muskler och benstomme har börjat lägga ner sina verksamheter också det märks genom svagheten i kroppen. Genom alla besök som visas genom kommentare gör det lättare att se fram mot en ny dag. "PS. Jag skrev till sjukvårdsministern i söndags DS" Carpe diem

Nya upptäckter

Måndag 17 augusti 2009 kl.04.20. Livet för en man handlar som det verkar bara om manligheten. När man får diagnosen prostatacancer verkar det som att allt är slut för det mest manliga verkar försvinna.En del män stannar inte ens upp och tar reda på de möjligheter som ändock finns kvar.För en del är diagnosen så svår att man hjälper sig själv till ett kortare liv. Jag undrar vart tog det här med upplysning vägen? Är det så svårt att ge en stund av besökstiden till patienten och tala om hur det kan bli och vilka möjligheter det finns att fortfarande få vara man? Hur många liv hade det kunnat rädda om det inte vore så bråttom? Det är väl ingen löpande bandindustri som bara inriktar sig på antalet besök per dag. Vi måste få tillbaka mer av att vi verkligen är människor och vi behöver mer av varandra. Att tack vare en diagnos låta livet flykta är något man inte får acceptera. Jag kan förstå att för många verkar det vara sista utvägen men då har man inte fått möjligheten att prata med någon annan om situationen. Oftast beror det på att det är så hemligt så man pratar inte om det.Öppna för psa-prov och ge information om att det finns fortfarande möjlighet att behålla manligheten även efter en svår diagnos. Vill man säga något och inte vill göra det via kommentarer på bloggen så kan man använda e-posten. Sedan kan jag genom sammandrag ge kommentarerna vidare i dagboken. Det kan vara en möjlighet för dom som inte litar fullt ut på nätet. Om någon är medveten om att det finns personer som inte pratar om sin sjukdom ta tag i det och börja prata för att genom chock ge en möjlighet till ett öppnande. Vi måste försöka att rädda dom liv som går att rädda.Carpe diem

Lite egentid

Söndag 16 augusti 2009 kl. 05.05 Egentligen så har jag det bra. Inga problem med vad som ska göras. Jag vet att jag har en bestämd tid kvar och då gäller det att försöka göra det bästa av den. Jag kan försöka få förlåtelse för de oförrätter som jag kanske har åsamkat andra. Planering av det som sker efteråt så man avlastar sina anhöriga från sådana saker. På något sätt är det rättvist att veta. Andra har säkert problem med min tankegång men det får ju stå för dom. Den tid som är kvar är helt min egen och jag får göra vad jag vill med den. En annan sak som jag är glad för det är SG. Sedan är jag glad för alla kontakter jag fått genom dagboken. Det senaste jag är glad över är att någon reagerar över p.s.a. provtagningarna.Hoppas att våra yngre män och ynglingar kan få den möjligheten att ta proverna så dom får möjligheterna att påverka utfallet av prostatacancern i vårt samhälle. När man sitter och tänker efter så är det så mycket att få vara tacksam för och att man tagit vara på dom möjligheter som man fått tillgång till. Ännu är det ingen dödsruna den kommer senare om jag får behålla krafterna så länge. Hoppas att dom som läser dagboken idag inte fördömer allt jag skrivit det är bara vad som fanns i mitt huvud nu på morgonen. Man gör allt för att lena värk och smärta och bara tänka lite på sig själv. Carpe diem

Ett tabu

Lördag 15 augusti 2009 kl.04.25. När ska det bli tillåtet att få prata om prostatacancern som en sjukdom? När ska vi sluta betrakta sjukdomen som om den inte existerar? Är det för att den drabbar män som det verkar vara något speciellt? Den drabbar var femte man och ändå verkar det vara tabu.Tänk på alla kvinnor och de cancersjukdomar dom drabbas av där är det inte frågan om att tiga.Kvinnor är mer öppna om sina cancersjukdomar och därför görs det mer. Vi män tror av någon konstig anledning att tar vi inte upp problemet så löser det sig ändå. Om det hade pratats mer om prostatacancern så kanske det hade varit en naturlig del i den vanliga hälsodeklarationen att ta ett P.S.A-prov och fler män kanske hade sluppit att utveckla en sjukdom som är rätt grym. Vi måste bli mer öppna och försöka prata om den. Den får inte bli en TABUbelagd sjukdom som det verkar att kunna bli. Den smärta och ovisshet jag har önskar jag inte ens min värsta ovän.Jag kan lova er att det är inget nöje. Det som för tillfället fortfarande håller mig på fötter är dagboken. Jag får möjlighet att dela mina tankar och min smärta med andra. Jag är inte ensam längre.På den dagen när den där osynliga väggen rasar då ska jag vara klar och redo. Förhoppningsvis så kanske någon får en tankeställare och vill att livet ska få vara just livet. Carpe diem

Tårfyllt

Fredag 14 augusti 2009 kl.04.15. Att det har blivit så lätt att låta tårarna komma. Dom får flöda med större lätthet nu än när man var frisk. Det kanske är för att förr skulle man vara stark och inte visa känslor på det viset. Nu räcker det nästan med vad som helst om det är känslor med i bilden. När man hör om andras olycka eller svårigheter då vill det lägga sig en tår i ögonvrån. Det kan också vara när den man har kär råkar ut för något eller när nyförälskelsen tar ett tvärt slut. Andras olyckor känns mera påtagliga nu än de gjorde förut. Mitt i allt detta gråtande så inser man att det blir lättare efteråt. Man har fått släppa ut något som tryckt inombords. Nu är man sjuk och det är mer tillåtet att få gråta för man kan skylla på sjukdomen. Det finns andra saker som skylls på sjukdom t.ex. att ta kontakt det kan ju smitta. Det verkar vara svårt att prata om vardagen som man gjorde förut. Precis som om man har tappat förmågan att delta i det vardagliga livet. Som sjuk kan det räcka med några helt vanliga kommentarer det måste inte vara om sjukdomen. Om man inte har tid att prata så ska man säga det och inte skylla på något annat.För att låtsas ha tid när man egentligen inte vill det skiner igenom så lätt.Många gånger är två minuter av sann välvilja bättre än tio som görs för att det ska göras. "PS. Det har flutit in mera medel till fonden. Nu är grundplåten uppe i 750:- DS" Carpe diem

En nästan vanlig morgon

Torsdag 13 augusti 2009 kl.04.20. När man vaknar den här tiden då är det många tankar från en just avslutad dröm som dröjer sig kvar. Ibland kan det ha varit något skrämande som man vill bort ifrån så fort som möjligt eller så är den ljuvlig och något som gärna hade kunna få fortsätta i vaket tillstånd. Tyvär så är verkligheten helt annorlunda. Svullna och svidande fötter och ben som man kan trycka stora tummärken i. Man kan ju undra om det var så här man tänkt att det skulle bli? Naturligtvis inte. Jag hade nog sett fram emot något ljusare och mer vanligt liv i min framtid. Nu vandrar så många tankar i mig som är svåra att få på pränt. Plötsliga känslor av ömhet blandade med någon form av ledsnad och en känsla av att inte vara tillräcklig dyker upp. Vad kräver jag av mig själv och andra egentligen? Förhoppningsvis inte mer än att det går att klara av. När verkligheten står så nära är man bra liten. Man har inte mycket att sätta emot. Och ändå ska man försöka vara bäst genom att vara så stark det bara går utan att visa för någon hur illa det egentligen är. Att bakom den starka ytan är det rena geleklumpen som hoppas att inte skaka sönder medan någon ser på. Man gläds åt varje dag man får men inom sig gråter man för varje förlorad minut av sitt liv. Hoppas innerligt att jag hinner det jag ska. Carpe diem

Min rätt

Onsdag 12 augusti 2009 kl.04.30 Denna morgon ville jag inte vakna. Men man får liksom inte bestämma helt själv i det fallet. Jag ville ligga och sova men dom här värktopparna ville något annat. Kliv upp och stilla din smärta. Det blev så och nu är jag vaken. Gårdagen slutade med att jag fick göra något som inte hänt på länge. Jag fick skratta. Fast man pratar om livets svåra sidor så är det tillåtet att få skratta. Tack du underbara person som fick mig att verkligen dra på mun och samtidigt få ny energi.Fast den hade det varit bra och haft nu. Till gåvorna har det blivit lite till så nu är det uppe i 450:-. Grundplåten växer sakta men säkert. Angående mina matvanor så förstår jag att ni vill väl. Men det spelar ingen roll hur mycket näringsdryck eller liknande som skulle finnas hemma så skulle jag inte äta det heller om jag inte vill ha något. För känner jag mig inte hungrig så är jag inte det. Jag äter när jag vill ha. Däremot ser jag till att få i mig dryck så mycket som möjligt. Det är vatten och olika safter, kaffe ,te ja sån dryck som passar just då. Hemtjänst är behovsprövat och ännu är det inte aktuellt för mig. Däremot är jag beviljad färdtjänst som måste beställas dagen före. Så det går inte att få resa samma dag om man inte betalar extra och det blir då dubbel kostnad. Man får ta seden dit man kommer. Det är olika i våra kommuner. Jag är inte så tvär som det verkar jag vill inget illa. Carpe diem

En vanlig dag

Tisdag 11 augusti 2009 kl.04.30 Det är rätt svårt att komma upp på morgonen numera. Med lederna som svullnar och värken som är kan det ta lite tid. Men när jag tagit medicinen så släpper det något och det går lite lättare. Hur jag klarar matlagning och övrigt hushållsarbete beror till stor del på hur jag mår. När medicinerna börjat verka och man får lite lindring då är det bara att försöka göra något. Det är inte alla dagar som känns så bra då får saker vänta. När det gäller inköp så får jag rätta mig efter vad kroppen säger. Är det skapligt så får jag åka med hyresvärdsparet och handla det tar kortast tid. Skulle det vara en dålig dag då får det anstå. Är det något viktigt så kan jag skicka bud med hyresvärden. Normalt försöker jag handla en gång i veckan. Jag försöker att äta varje dag men vissa dagar går det inte. Det känns inte någon hunger och ingen längtan efter något heller. Ibland kan det kännas att man har hur mycket energi som helst och påbörjar något. Men man upptäcker rätt snart att man inte är någon stålman. Men det är ju så att har man påbörjat något så ska det bli färdigt hur lång tid det än må ta.I värsta fall så delar man upp det på flera dagar. Man kan ju inte bara sitta och vänta på slutet. Då är det bättre att vara i verksamhet när dagen kommer. Om huset på bilden har jag berättat en dag förut. Den här dagen verkar lovande. Carpe diem. Ps" det finns ingen väntjänst här" Ds

Det börjar brännas

Måndag 10 augusti 2009 kl.04.40 Det märks mer och mer att något pågår i min kropp. Nu har det börjat svullna i fotleder smalben och handleder. Det blir som någon sorts spänning som om huden ville spricka. Har hört mig för och fått svaret att det följer sjukdomens förlopp. Det svider och kliar på samma gång. Det är den negativa sidan idag än så länge. I går började jag titta på hur en sida för fonden ska se ut så det finns möjlighet för vem som helst att följa utvecklingen och se om den kan göra någon nytta. Det skulle vara trevligt om den kunde börja fungera innan sista dagen har kommit. När den är färdig kommer adressen att visas i dagboken. I går var det närmare 300 besökare på dagbokssidan. Jag undrar när mänen kommer med kommentarer och frågor vilket jag vet finns. Kanske det finns en rädsla att upptäcka att man har en början på något som ingen vill ha. Jag vet att ta det första steget är det svåraste. Men när det är gjort går det av bara farten. Önskar att man vågar prata om prostatacancern mer för den är dock en av svenska mäns största cancersjukdom. Kom och dela både ont och gott och upplev en frihet. Carpe diem

Smärtlindring

Söndag 9 augusti 2009 kl.04.50. Värken sprider sig i kroppen som en löpeld och den går inte att stoppa det går bara att försöka lindra. Det märkliga är att den håller på att sprida sig till själen också. För att lindra den smärtan är det bästa sättet hur kan jag lindra smärtan för andra? När jag tänker på vad man skulle kunna åstadkomma genom att bara finnas för någon. Vilken kraft det skulle vara. I min hjärna finns det något som hela tiden gör sig påmint. Vad hade jag gjort om jag inte blivit sjuk? Jag tror inte jag skulle bry mig så mycket. Jag skulle nog tänka mer på vad som vore roligt och njutbart för dagen och kanske vara bekymmersfri. Det var nog kanske meningen att jag skulle bli sjuk men det tog fel vändning. Det blev värre än som det var tänkt. Nu säger säkert någon att så får du inte tänka. Man straffas inte med sjukdom som tillrättavisning. Kan tänkas men för många är det en sanning. Hoppas att man blir tagen ur den villfarelsen. Men en sak är säker det ger lindring att bry sig och sända ett leende till någon annan som kan få uppleva att dom finns. Jag skulle vilja säga så mycket men nu börjar orden nästan snubbla på varandra så det får vara nog för idag. Carpe diem

Tillbakablicken

Lördag 8 augusti 2009 kl. 04.05. Denna morgon ser jag tillbaka på dom senaste dagarna och ser hur människor ställer upp. Vilken skön känsla att få erfara vad ni åstadkommer. Hur ni bryr er om någon annan. Vilken energi ni vidarbefodrar åtminstone till mig. Mina krafter hade nog tagit slut om jag inte börjat skriva dagbok och fått så många som läsare. Jag har fått möjlighet att dela min smärta med er och även det goda som kommer emellanåt. Det har blivit en källa av nya och friska möten. Det är mellan 100-300 som tittar in på sidan varje dag. Men kraften får jag av kommentarerna som ges. Möter man en motgång får man försöka ta nya tag och det får jag hjälp med av er. Hur jag ska avsluta det här vet jag inte. Det får bli det vanliga. Carpe diem Ett tillägg. Jag vill att det jag gör ska vara öppet för er. Således tänker jag redovisa vad gåvorna inbringade.Det totala resultatet blev 300:- vilket jag tackar för. Det fanns vissa osäkerheter vad gällde kontot. Här kommer ett förtydligande. Från Swedbank till Swedbank gäller 81471441020922 från annan bank till Swedbank 814710441020922. Förlåt oklarheten.

Den stora omtanken

Fredag 7 augusti 2009 kl. 04.30. Jag har ont men det gör inget. Tack så hemskt mycket för gåvorna det värmer verkligen att få uppleva detta enorma stöd.Som tack kommer överskottet att bli en grundplåt till en fond. Göstas Fond för glömda cancersjuka. Fonden kommer i huvudsak att försöka dela med sig av gemenskap till ensamma sjuka. Ingen ska egentligen behöva sitta glömd och gömd p.g.a sin sjukdom. Kan fonden när den blivit verksam ge en strimma av ljus och närhet är mycket vunnet. Nu kan jag se en del av ordspråket att det kan komma något gott ur det onda. Eller inget ont som inte har något gott med sig. En sådan sak som visats mig gör det betydligt lättare att inte tänka så mycket på den värk som sätter in utan jag kan få rikta mina tankar på något som känns bra. Att bli lämnad är ingen skön känsla men man får inte bestämma allt själv. Därför kan det kanske fungera med en fond som tar i bitarna av skärvor som spridits ut och kanske få ihop några så det trasiga inte känns lika svårt. Att få ge tillbaka en del till den eller dom som kan behöva det. Dagboken kommer tack vare er att fortsätta så länge mina fingrar kan få vara igång. Det kanske finns någon som kan skriva åt en ända till sista dagen. CARPE DIEM

Tiggaren

Torsdag 6 augusti 2009 kl.05.40. I mitt lilla rike tillhör det ju att vakna med smärtor. Denna dag inget undantag. Jag tänker mycket på andra som befinner sig i samma situation. Hur har dom det? Är det någon som lyssnar på dom? Eller är det tysthetsoffer? Hoppas innerligt att det finns någon som är i deras närhet och kan bara vara. Det behövs inte så många ord ibland utan det kan räcka att det bara finns någon i närheten som kan ge något av trygghet. Ibland kan ett minne från något eller någon göra dagen lite lättare. Det här huset på bilden är just ett sådant som ger lite trygghet. Det är från den fäbodvall som min mormor hade på sommrarna dit min bror och jag for på sommarloven. När man besöker det får man minnen som är trygghet. Hur mormor på morgonen kom in med nymjölkad mjölk och en sockerbit till att dricka medan man var kvar i sängen. Fäbodvallen är fortfarande i drift på sommrarna. Nu till en annan sak. Jag undrar om det finns någon som kan ge en gåva till dagboken.Det kostar att få ha modem och lite annat.Om det är någon som vill stötta kan ni göra det på swedbank på konto 814710 441020922. Gösta Olofsson. Tack på förhand att ni gör det möjligt för mig att fortsätta skriva till slutet. Carpe diem

Otydlighet

Onsdag 5 augusti 2009 kl.05.40. Jag kan med egna ord uttrycka mig ännu. Det har tyvär inte gått så långt att någon annan fått göra det. Att bara för att man är sjuk verkar det som om man måste tappa vissa förmågor. Min värk den bär jag själv. Tänk om folk kunde vara lika kvicka och ta itu med att lindra smärtan. Denna dag vet jag inte vad som är fel men något är det. Man kan nästan känna det i luften. Mina s.k. nära vänner har ju svikit för länge sedan. Det är nog något som bara felet vet om självt. Det onda tilltar för varje dag och blir intensivare så mitt humör svänger rätt så fort nu. Det kanske märks på det något svamliga idag. Har ingen lust att radera och skriva om. Carpe diem

Den dolda faran om man vill

Tisdag 4 augusti 2009 kl.04.25. Ja min väckarklocka har gjort sig tillkänna och då måste man kliva upp och få lindring. En sak som jag har funderat mycket på är. Om ett psa-prov hade gjort så att jag sluppit komma så här långt i sjukdomsförloppet. Troligtvis hade så varit fallet. Varför ska de vara så svårt att få ett sådant prov ingå i den vanliga hälsokontrollen ? Några kommer säkert att säga att det är för dyrt och andra kommer att säga det skrämmer patienterna. Det skulle vill jag påstå inte vara fallet om man vore så rejäl att våga prata om PROSTATACANCER som man gör om andra cancerformer.Dessutom skulle man bespara många mäns liv och även samhällsekonomiskt vinna en hel del. Vad kostar inte vården av sjuka, och lidande i onödan bara för att man har så många ursäkter att komma med? T.ex. så hade jag kanske kunnat få möjlighet att uppleva min ,låt säga 75årsdag, vore det så omöjligt om man hade tagit ett enkelt blodprov. Jag tror inte svenska män är speciellt rädda för att ta ett blodprov om dom får veta att chansen till ett långt liv blir bättre. Bara för att det är besvärligt för alla dessa byråkrater att tänka lite längre än näsan räcker så ska svenska män vara tvungna att få gå igenom ett helvete. Nu tror jag att elden kanske kan få ta fart och inte bara ligga och pyra. Tryck på en annon så får jag tio öre. Carpe diem

Det förgängliga

Måndag 3 augusti 2009 kl.05.25.Kroppen är en märklig inrättning. Den vet när den ska börja att förbereda sig för sin funktions upphörande.Det går bort en del i taget. Det är små saker sådana som man inte direkt tänker på.Små delpartier av de rörliga delarna faller bort och även kroppens yta minskar verksamheten. Nu när man börjar märka det blir det allt mer säkert vad som händer i livscykeln. Man tynar bort så sakteliga så man ska kunna hänga med i takten av nedbrytningen.Hoppas att plågorna också kan avta i samma takt som det övriga förfallet. Jag börjar tro att tidschemat har tagit en annan vändning än vad diagnosen sagt från början. Varför jag tror det? Allt runt omkring börjar få helt andra värden än det var förut. Naturen talar till en med andra toner och läten. Förståelsen för livet runt omkring har blivit mer accepterande och att fördöma och hitta fel har också det blivit annorlunda. Synen på en själv har också förändrats man tar inte allt för lika självklart längre. I och för sig en skön känsla man vilar på något vis i en annan trygghet. Nu när man fått ruska om sig lite så börjar det bli dags för dagen.Carpe diem

Skuldkänsla

Söndag 2 augusti 2009 kl.05.35. Smärta kan verkligen sätta humöret på prov. När man får så ont att man inte vet nästan vad man gör. Denna natt vill jag inte ha tillbaka. Det är ju inte bara smärtan i kroppen utan även en form av smärta i själen. Man undrar varför ska människor i ens närhet behöva drabbas? Dom har ju inte gjort något. Det märkliga är att det verkar som om de i ens närhet lider mer än vad man själv gör. Många försöker på något sätt att lindra det onda genom gärningar de aldrig skulle ha en tanke på att göra i vanliga fall. När man vet detta får man någon form av smärta inombords och det spelar ingen roll hur mycket man försöker att lindra den så finns den kvar på ett malande vis inom sig. Varför ska jag känna skuld för att andra försöker hjälpa mig med min kroppsliga smärta? Detta har hänt de två sista dagarna mer påtagligt än förut. Jag ville så gärna omfamna alla men i stället känner jag det som om jag tar något från dom som någon annan i deras närhet skulle behöva bättre. Det blir som en snurra, man vet inte vart den tar vägen.Carpe diem

Om samvaro

Lördag 1 augusti 2009 kl. 05.00. Min livlinaSG har fått mig att tänka på en fråga som kanske inte är så lätt.Det är hur fungerar samvaron om man tänker på avkomma och njutning? Först tänkte jag: kan jag ta upp det? Ja det kan jag för det tillhör ju livet. När man drabbats av prostatacancer som gått så långt att det inte finns något att göra så finns heller inget kvar för samvaro på det viset. Beroende på det att den hormonbehandling man får gör att man blir totalt kastrerad så alla möjligheter är helt borta. Ibland kan man tänka på hur det kunde varit men det blir inte mer.För dom flesta som drabbats av sjukdomen så följer även detta med som ett tillägg. Det finns dock undantag några kan få behålla en del av denna livsfunktion. Som ni kanske förstår så är det SG som stött på så att jag tagit upp det hela. Och jag är väldigt tacksam för det. Det är bra att ha en vettig livlina. Man förundras över vilken förmåga kroppen har att hantera olika tillstånd som man drabbas av.Carpe diem