Nya upptäckter

Måndag 17 augusti 2009 kl.04.20. Livet för en man handlar som det verkar bara om manligheten. När man får diagnosen prostatacancer verkar det som att allt är slut för det mest manliga verkar försvinna.En del män stannar inte ens upp och tar reda på de möjligheter som ändock finns kvar.För en del är diagnosen så svår att man hjälper sig själv till ett kortare liv. Jag undrar vart tog det här med upplysning vägen? Är det så svårt att ge en stund av besökstiden till patienten och tala om hur det kan bli och vilka möjligheter det finns att fortfarande få vara man? Hur många liv hade det kunnat rädda om det inte vore så bråttom? Det är väl ingen löpande bandindustri som bara inriktar sig på antalet besök per dag. Vi måste få tillbaka mer av att vi verkligen är människor och vi behöver mer av varandra. Att tack vare en diagnos låta livet flykta är något man inte får acceptera. Jag kan förstå att för många verkar det vara sista utvägen men då har man inte fått möjligheten att prata med någon annan om situationen. Oftast beror det på att det är så hemligt så man pratar inte om det.Öppna för psa-prov och ge information om att det finns fortfarande möjlighet att behålla manligheten även efter en svår diagnos. Vill man säga något och inte vill göra det via kommentarer på bloggen så kan man använda e-posten. Sedan kan jag genom sammandrag ge kommentarerna vidare i dagboken. Det kan vara en möjlighet för dom som inte litar fullt ut på nätet. Om någon är medveten om att det finns personer som inte pratar om sin sjukdom ta tag i det och börja prata för att genom chock ge en möjlighet till ett öppnande. Vi måste försöka att rädda dom liv som går att rädda.Carpe diem