måndag 24 augusti 2009

Tillbaka

Måndag 24 augusti 2009 kl.04.30. Visst, att tränga bort smärtan känns skönt. Men så kommer ett smärtgenomslag och hela idyllen rasar samman och man hamnar abrupt i verkligheten.Jag glömde bort att överlappa morfindosen. Verkligheten var inte så rolig att möta. Den korta tid det blev för bortträngandet av smärtan var bra men återkomsten till vardagen blev inte så trevlig. Det gäller att försöka få en jämnhet i allt. Det får inte bli för mycket av någotdera. Idag är det ont och svetten har blött ner nästan hela sängen det råder en form av obalans. Ska jag försöka att kuva det onda för och hålla de som läser min dagbok på gott humör.Eller ska jag låta verkligheten råda fullt ut.Låta verkligheten finnas? För den skull behöver jag inte låta bara dåliga saker komma fram.Det finns ju ljusa sidor också mellan de djupa dalarna,som trots allt är mest rådande,och topparna som ger glädje.Jag skriver dagboken för vad jag känner och upplever mellan olika stadier i behandlingarna, dom som finns. Det blir ju inte någon roman med lyckligt slut. För jag vet.Det är vad som händer och vad jag upplever som jag avslöjar i dagboken. Sedan vad andra tycker att jag ska skriva det får dom fylla i själva. Jag måste få ge utlopp för allt som snurrar i mitt huvud och det får bli på både ont och gott.Den här dagen börjar ju med både ont och blött.Men det kan ju bli bättre. Carpe diem

7 kommentarer:

  1. Morrn Gösta! Jag tycker att du skall skriva det du känner för i DIN dagbok , som läsare förstår jag att du har det mer än besvärligt med din sjukdom.Jag tycker verkligheten både det onda och det goda skall finnas även i skrivandet.Du är så omtänksam som tänker på läsarna.Jag är övertygad om att det är många som tänker på dig med hjärtat.Jag är bara EN av dom.Här har vi en tät rådimma på morgonen.Önskar dig en så bra dag som möjligt.Vi hörs imorgon. KRAM Märta

    SvaraRadera
  2. God morgon Gösta..Att skriva dagbok är ju som Du skriver i Din rubrik att skriva ner sin dagliga situation..Precis som den är och har varit den dagen.Jag som har den stora äran att få läsa den gläds med Dig när det är något bättre och lider med Dig när det är sämre dagar.De Du skriver i "Om Mig" att vara ett bollplank till andra i samma situation ..var kanske att dom som stuckit huvudet i sanden människorna skulle våga "bolla" tankar Er emellan som är sjuka..Eller har jag fel?..men deras huvuden har visst växt fast i sanden..Därför blir de "bara" vi som deltar i Din dagbok..vi som tänker med hjärtat..
    För mig är Du den som fått mig att förstå den sjukes tankar och beteende bättre..De som ingen har kunnat förmedla tidigare..Tack Gösta för allt de Du delger oss..Idag är en ny dag som ingen vet vad den innehåller ännu..
    Kram U-a

    SvaraRadera
  3. Hej Gösta!
    En ny dag har randats med solsken. Igår kom det en ordentlig hagelskur som avlöste ett riktigt oväder med åska och regn.
    Vad sorgligt att du kastades så tvärt till det onda, men du måste ha mått relativt bra eftersom du glömde överlappningen av morfindosen. Du hade kanske kunnat mota Olle i grind lite grand, men samtidigt hade du en skön dag. Jag kan inte förstå att du tycker att du måste hålla oss som skriver eller läser din dagbok på gott humör. Det borde ju vara tvärt om. Det är klart attt verkligheten ska råda. Jag antar att vi alla som tar del av dina funderingar inte tror att vi ska bli underhållna av dig, utan vi vill ju ta del av din situation både på gott och ont. Varje dag är det någon i min omgivning som frågar hur du har det, så många många är intresserade om än inte att dom kommer sig för att blogga med dig. Jag är faktiskt förvånad över intresset. Fortsätt att dela med dig av hela din situation. Jag önskar dig en drägligare dag när dina mediciner har börjat verka. Carpe diem
    Kramar

    SvaraRadera
  4. På tal om männen som stoppar huvudet i sanden och inte reagerar när det gäller prostatacancer.
    --------------------------------------
    - Mamma är det sant att strutsen
    gömmer huvudet i sanden?
    - Ja, det sägs så.
    - Men hur hittar han det igen sen då?
    --------------------------------------
    Vi får hoppas att männen någon gång hittar sina huvuden!
    MVH Mr X

    SvaraRadera
  5. En ruta ovanför vilken står :"Skicka en kommentar." Jag känner att jag vill skicka en hälsning och ett uppmuntrande ord till dig Gösta.Men mina ord och tankar blir så pyttesmå, när jag närmar mig dig Gösta . Trots det vill jag vara med, med dig i din dag. Vad kan jag säga och vad kan jag göra? Jo jag kan be. Be till den Gud vi känner och som vill oss väl. Samtidigt känns det som hån och hyckleri att tala på det här viset , när jag vet att du har det så svårt. Men nu anar jag någonting. Jag vet inte riktigt vad det är.Är det snudd på tvivel? Hur ska jag då kunna vara dig till uppmuntran och tröst? Kanske är det mörkrets makt som vill få mig att sluta.Ska han som vill oss ont få segra? Jag går emot hans vilja och ber: Gud se till Gösta och oss andra och bevara oss från den ultimata ondskan, som vill skilja oss från dig.Stärk Gösta och oss andra så att vi med full tillit inte vinglar med blicken och förlorar fokus på dig.Det ber jag om i Jesu namn Amen.Skollärarn

    SvaraRadera
  6. Hej Gösta. Det är några som påpekar att vi män är som strutsen och det kanske vi är.Det finns i våran förening även såna som skäms för att tala om att dom drabbats av prostatacanser,Jag tror att det nu i september som det görs kampanjer om prostatacanser och att alla män som fyllt 50 bör låta testa sig genom ett PSA prov ett enkelt blodprov och få svar och värdet bör inte vara högre än10 ,fast det hjälper ju inte dig Gösta men kanske en väckarklocka för många Hälsningar Nisse

    SvaraRadera
  7. Hej Gösta!det är självklart att du ska skriva som du känner,det är ju det som dagböcker är till för,både glädje och sorg,kram kicki

    SvaraRadera