torsdag 27 augusti 2009

Verkligheten

Torsdag 27 augusti 2009 kl.04.10. Visst är det märkligt att roliga historier och drifter under bältet går hur bra som helst. Men akta dig väldigt noga för att prata eller ens antyda om sjukdomar under bältet då verkar det som att man gått för långt. Vilken konstig verklighet det blir. Vad är det för skillnad egentligen? När det kommer till sjukdomar under bältet verkar det bli som att ta något väldigt privat i sin mun och det får bara inte ske. Hela ens värld av allt privat verkar vara dolt i den delen av vårt liv. Det kanske finns läkare också som har det svårt att prata om underlivssjukdomar? Då är det inte konstigt att prostatasjuka inte säger att dom är prostatasjuk utan i stället säger "jag har blivit sjuk där nere ". Men skulle en komiker säga något om sjukdomen så folk skrattade då är det inte lika farligt att nämna sjukdomen. Till och med vid det rätta namnet då blir det acceptabelt. Märkligt.  Tappar vi män något av manligheten eller blir vi mindre manliga när vi drabbats av det där nere? Se nu var jag själv där. Jag hoppas vi kommer bort från att hålla prostatan så helig så vi kan prata om den och dess sjukdom utan att rodna eller skämmas för den. Det är för många som drabbas av prostatacancer.Det är dags att kunna prata om det också. Vi behöver inte smyga precis som om det vore pesten som kommit. Carpe diem                     "PS. Fondkonto:  Swedbank till Swedbank 81471 441020922   från annan bank 81471 0441020922 tack på förhand DS"

8 kommentarer:

  1. Hej Gösta!
    Om man tänker tillbaka så har väl männen, och kvinnorna med för den delen, aldrig pratat om prostatacancer vid sitt rätta namn. Kan det vara för att man inte vill tala om för omgivningnen att man drabbats av en sjukdom som gör att man anser sig ha mist sin "manlighet", men jag trodde den tiden var förbi. Det har väl varit så att man inte har velat tala om att man har fått cancer överhuvudtaget, som om det varit en skamlig sjukdom. Varför har jag aldrig begripit. Det är väl därför som roliga historier om det gör att det blir något skamset skratt. Ja jag vet inte, kan bara spekulera.¨
    Hoppas att natten varit något sådär skaplig och att din dag blir så bra som möjligt, Carpe diem
    Kramar

    SvaraRadera
  2. Hej Gösta...
    Hoppas att du fått lite sömn, med tanke på din resa till sjukhuset.. och de du fick till svar och går å väntar på, ja du har rätt i de där med om en komiker säger nåt så är de ok...och vi skrattar åt de, men när de kommer till verkligheten så gömmer de sig som små mös i ett lite hål... En mycket god vän till våran familj har prostatacancer och de har spridit längre, också en som kämpar,har inte träffat han på många år... sist när jag var hem så träffade jag honom på affären, en stor kram och tårfyllda ögon blev de.. jag vet inte hur länge han har kvar...
    De är nog inte bara strutsen , männen som har stopat ner huvudet i sanden .. (utan en till..)
    önskar dig en bra dag som du känner att du får.
    kram m-l-o

    SvaraRadera
  3. Glömde fråga, hur går de med fondkontot???
    m-l-o

    SvaraRadera
  4. Hej m-l-o! Fondkontot står rätt stilla det är fortfarande 800:- men det finns fortfarande hopp.Fonden är ämnad att vara till för glömda canceroffer som inte har någon och som inte får besök t.ex. på sjukhus eller i hemmet.Att skapa en liten guldkant i allt det mörka.Att inge lite glädje.

    SvaraRadera
  5. Hej Gösta ! Är nu hemma efter min operation.Glad att du fanns kvar med din dagbok.Jag fick återvända till sjukhuset. Fick feber men fick vända hem igen med lite mediciner.Skönt att vila
    hemma,så länge det går.Hoppas att du ha det något så när drägligt. Kram Doris

    SvaraRadera
  6. Hej Doris! Välkommen hem.Hoppas att det gått bra för dig.Fortsätt och krya på dig.Hälsningar Gösta

    SvaraRadera
  7. Hej Gösta! Ja det är märkligt att det finns dom som säger säger "där nere" tycker väl att i dagens upplysta och frispråkiga samhälle skulle väl inte prostatacancer och livmodercancer vara speciellt tabubelagda ord. Måste berätta en liten sann historia om min pappa och en liten pojke på fyra år.Pappa hade cancer och hade amputerat sitt ena ben.Pojken träffade min pappa regelbundet och såg att han hade ett ben med fot och en "stump",amputerat så det va ca 10cm kvar av benet.När pojken skulle gå vinkade han.När han inte fick något vinksvar frågade lillen varför , pappa sade att han inte kunde vinka för han måste hålla i kryckorna. Då sa pojken. "SNÄÄLLAA" du kan väl vinka med stumpen och det gjorde min pappa och pojken blev glad.Pappa blev jätteglad när han fick en så´n spontan kommentar.Hoppas din dag varit någorlunda och att du kan få en god natt.Vi hörs imorgon KRAM Märta

    SvaraRadera
  8. Jag fattar inte att folk ska gå in och förstöra
    Men dom har väl inget annat för sig Fortsätt att skriva Ha de

    SvaraRadera