Jultankar

Måndag 30 november 2009 kl.04.25   En natt med rätt så god sömn. Inga smärtgenomslag av betydelse bara så där lagom och så lite svett lagom för att fukta kudden. Nu är det en ny dag och nya frågor om vad jag önskar i julklapp? Jag känner inga behov av julklappar men däremot mer av gemenskap för jag vill inte vara ensam  när tiden är inne. Det vore lagom tid för att få någon form av kontakt som skulle kunna fungera till den dagen. Det är ju lite av egoism att försöka få en sådan kontakt för att slippa sin egna ångest för att sedan såra någon annan genom att bara försvinna. Det är ju lite av tortyr att göra så. Jag kan därför inte försöka att binda upp mina känslor för hårt till någon annan just nu och sedan bara låta det vara. Julklappen för mig är nog att få ägna julen till att försöka glädja andra. Många människor går där ute utan att kunna vända sig till någon för att få uppleva julen. Jag kanske skulle försöka hitta några som är aldeles ensamma och ha en egen jul för dom och för mig. Det är ju något att verkligen tänka på en riktig jul med god julstämning och folk runt ikring och alla njuter av julbordet och gemenskapen. Det vore nog en bra julklapp för många av oss. Nu gäller det att leta efter hungriga. Det kan nog bli en jul ändå. Carpe diem

Försenad

Söndag 29 november 2009 kl.05.05    Jag har försovit mig  Nu kommer hela dagen att gå i förseningens spår. Det här är något som inte får hända. Jag riktigt känner hur många ögon följer mig den här morgonen för att se om  jag försöker att göra något för att komma ifatt. Det här att bli försenad till något kan verkligen skapa oreda  hos oss människor. För en del kan det få katastrofala följder och för andra kan det bli ett andrum. För mig spelar det egentligen ingen roll för jag har inget utstakat schema som måste följas. Jo kanske, det kan ju skapa oreda i planeringen för när nästa värkattack ska komma. Den kan få hur mycket oreda som helst. Nu  är jag bra nog precis en halvtimme sen. På något vis känns det ändå skönt för jag hade inget viktigt att skriva  om ändå. Stiftelsen fick ytterliggare 100:- i gåva som visade sig på kontot i går så nu är det uppe i 12900:-  och efter avgifterna så är det 8400:- Tack för gåvorna.  Jo natten har förflutit med god sömn som det visat sig och inga smärtgenomslag. Fortfarande lite blött men annars rätt så bra. Carpe diem

Tankenatt

Lördag 28 november 2009 kl.04.20   Denna natt har varit som en varannan timmes verksamhet. Mycket blött och lite sömn däremellan. Men som väl är märks det väldigt lite av värken. De vakna stunderna som blir när det är så avdelat på natten ger mycket tid till funderingar av olika slag. Det är svårt att urskilja något speciellt men ändå finns det sådant som tar överhanden av tankarna. Vad är det som skulle ske för att ge mig någon större  behållning av tiden som är kvar? Kanske att saker och ting börjar hända som ger spänning åt tillvaron. Jag börjar bli trött och less på vissa saker där det sägs att det ska vi göra nästa gång eller det gör vi när vi hörs. Sedan händer ingenting och jag slutar tro på att saker  och ting kommer att ske. När dessa tankar dyker upp börjar jag tänka på om det är något jag gjort för att det inte sker eller har jag blivit för egoistisk? Om jag handlat eller gjort något fel så vore det rätt så bra att jag fick vetskap om det. För det kanske går att göra något åt det hela. Under gårdagen inkom det gåvor  på 200:- till stiftelsen som nu har ett saldo på 12800:-  efter avgifter 8300:- tack alla givare och Carpe diem

Efterlysningen

Fredag 27 november 2009 kl.04.35   Förflutit har natten och jag har sovit 4,5 timmar. Men det har märkts att en ny hormoninjektion har skett för sängen var dyblöt av svett. Det är bara att rensa och köra en maskin tvätt  så det kan bli rena lakan att svettas i på nytt. Jag har en efterlysning. En kvinna på 45-år boende i trakten av  Stockholm eller dess förorter. Hennes namn är M. Andersson som ogift och sist jag hörde något arbetade  hon på Huddinge sjukhus och det var på 90-talet. Jag skulle bli väldigt glad om jag kunde få kontakt med  denna kvinna för hon har tror jag upplysningar som skulle hjälpa mig väldigt mycket i ett ärende som jag  arbetar med. Att inte förlora är ju en viktig sak för dom flesta av oss. I det mesta som vi gör finns många  gånger en form av tävling som vi inte vill förlora för allt i världen det skulle nästan upplevas som jordens  undergång. Att kämpa för livet utan att få ha hela biten av sitt liv är nästan hopplöst. Det går inte att kämpa  mot en osynlig motståndare. Att försöka hitta den rätta biten som gör livet till en helhet är också en kamp som oftast slutar i förlust en förlust som kanske kunde förhindrats om det funnits något av klokhet i alla olika beslut som fattats. Men det är aldrig för sent att sluta hoppas. Under dygnet 25-26 november inkom som gåvor 800:- till stiftelsen som nu har ett saldo på 12600:-  efter avgifter 8100:-  Tack alla givare. Ps. Det har påbörjats att göra guldkanter och det kommer att fortsätta. Ds.  Carpe diem

Fler guldkanter

Torsdag 26 november 2009 kl.04.25    Denna natt har förflutit smärtfri  och utan mardrömar. Jag har bara varit uppe varannan timme ungefär. I dag är det provtagning inför droppet nästa vecka och så ska jag få ett nytt hormonimplatat som ska förhindra spridning av metastaser. Det har inte fungerat fullt ut utan det är viss aktivitet i delar av kroppen bl.a. i ryggen och skulderbladen. När jag nu vet att det inte är totalt stilla så tänker jag på om slutet kommer snabbare. Just nu har jag ungefär 3-4 månader kvar och det märks mer och mer i kroppen. Det är många olika tecken på aktivitet. Minnet börjar att fallera och muskulaturen minskar samtidigt med orken. Hur jag ska tackla framtiden vet jag ingenting om men jag hoppas att det kan finnas ork för att skriva dagbok och få en möjlighet att förverkliga stiftelsen fullt ut. Det finns några patienter på sjukhuset i Östersund som inte får besök av några och det är på en canceravdelning. Jag tänkte att under veckan ge bort några chokladaskar till dessa. Jag tycker att stiftelsen kan göra den gesten. Det är ett tiotal patienter och åldern är varierande från 45-75 år. Jag ser fram emot detta. Carpe diem

Första guldkanten

Onsdag 25 november 2009 kl.04.35   Det vanliga har passerat utan anmärkning. Nu väntar det vanliga för dagen.  Och sedan avslutas det med det vanliga. Så ser ett dygn ut just nu. Inga förändringar i sikte och på stiftelsesidan händer inte mycket heller. Vad gör jag? Jo jag tar helt enkelt och förverkligar en guldkant. Den som först fick stifta bekantskap med en guldkant är en kvinna i Värmland som lever ensam och har svårigheter med att få kontakt med omvärlden. Hon är opererad för bröstcancer för två år sedan och har därefter hållit sig för sig själv. Hennes broder tog kontakt och undrade om stiftelsen har startat och jag sa som det var att det gick trögt. Hans önskemål var dock av ringa art så jag ordnade ett telefonkort till mobilen för att se om hon skulle våga sig ut åtminstone per telefon till att börja med. Kostnaden för kortet togs ut från stiftelsens konto. Summan var 150:- och jag tycker att det är något. Det är bättre än inget alls. Det ska bli spännande att höra om det hjälpte på något vis. Kanske denna lilla handling kan få det att hända något med stiftelsen så den fungerar fullt ut som det var tänkt.  Carpe diem

En känsla

Tisdag 24 november 2009 kl.04.25    Den här natten har varit varierande. Den mesta tiden har jag varit vaken. Jag har slumrat till lite grann emellanåt.Jag har inte haft några värkavbrott i själva kroppen det har däremot varit desto fler i känslorna.Att ha en sjukdom i kroppen som plockar ner den bit för bit tar en del på vad man känner för sig själv och andra. Jag försöker att möta varje dag med ett nytt mål som oftast inte går att genomföra för att jag tappar kraft hela tiden. Det blir svårare nu när tiden nästan är slut. Men ännu så länge är det dagboken som håller modet uppe. Fast det inte är några större omvälvande saker som sker så känns det befriande att kunna skriva av mig det som bekymrar mig just för dagen.Att kunna få ha denna öppning till friheten och det friska. Att kunna säga till andra att ta vara på den tid som finns. Att vara rädd om varje minut  som man får vara frisk. Att försöka stötta någon som behöver ett stöd i en svår stund kunna vara något för någon. På torsdag är det dags för provtagning och insättande av ett nytt hormoninplantat. Inplantatet gör nog ingen större verkan längre för vad det ska ta bort har börjat att komma tillbaka. Det tyder på att tumörerna har börjat producera sin egen mat för tillväxt. Det börjar märkas på fler olika sätt. Carpe diem

Kommentarerna

Måndag 23 november 2009 kl.04.23    Det har varit en lugn natt inga smärtgenomslag och inga brutna armar.Natten har helt enkelt varit skön. När jag en gång började skriva dagbok och den skulle vara  öppen  var ju tanken att jag kunde få en stund när mina tankar var på annat håll och kanske kunna vara till tröst  för någon i samma situation. Jag visste inte då att jag kunde orsaka mindre osämja bland läsarna. Dom som skrev kommentarer gjorde väl det utifrån vad dom tänkte och vilka åsikter var och en hade. Sedan vad andra skrev var ju inte det viktigaste.Just nu är det visst frågan om hur det skrivs och om vad som gäller. Det där med egna åsikter får stå åt sidan. Jag har lärt mig under den här tiden att skriva om sig själv kan vara både på gott och ont. Men nu när jag gör det så får jag ta det onda med det goda och hoppas att det är någon som inte bryr sig vad andra tycker utan har sina egna tankar och åsikter. Vad andra sedan tycker det spelar ingen roll.Det jag skriver kommer inte från något som tänkts ut i förväg utan det kommer eftersom jag skriver i dagboken och vad som rör sig i huvudet just nu.Det kan ju bli kaka på kaka men det får jag ta. Så länge jag kan och orkar tänker jag skriva i min öppna dagbok och det är fritt att skriva kommentare för vem som helst med ett undantag det ska vara egna och inte vad andra tycker. Carpe diem

Armbrytning

Söndag 22 november 2009 kl.04.20   Dagboken jag har sovit 4,5 timme i natt och det var ju bra. När jag skulle kliva upp högg det till i armarna och handlederna så mycket att jag skrek allt vad jag kunde. Det gjorde så ont så jag trodde att allt var brutet. Försiktigt tog jag mig ur sängen men det var jobbigt för att varje gång jag försökte ta i med armarna ilade det till av en smärta som var ofattbar. Till slut tog jag mig till köket och satte mig på soffan och försökte röra på armarna lite. Det tog lite tid men det släppte så småningom. Jag blev rädd och tänkte på hur det kunde ha gått till? Jag måste ha legat på något konstigt vis så armarna hamnat under kroppen. Tack vare att jag har så hög dosering av morfinet så kände jag troligen inte att jag låg så illa. Jag måste nog tänka mig för hur jag lägger mig på kvällen för att slippa samma obehag fler gånger. Jag undrar hur det skulle ha varit om jag verkligen hade brutit armarna? Det hade nog varit början till slutet och det va ju inte precis vad jag tänkt mig men jag kan ju inte vara säker på någonting heller för vad som helst kan ju ske. En sådan här morgon vill jag definitivt inte ha fler gånger. Jag får väl se om jag klarar dagen utan några större olyckor. Carpe diem

Lidandet

Lördag 21 november 2009 kl.04.25    Kära dagbok. Nu börjar det nästan bli en vana att ha så lite smärtor så det går bättre att sova. Många gånger funderar jag över hur mycket prövningar ska en människa genomlida i sitt liv? Ser man sig omkring verkar det finnas hur mycket som helst. Det kan vara från den minsta lilla rispa till den största katastrof och det kan vara ett lika stort lidande för den med rispan som det är för den som genomlider katastrofen. Vem ska avgöra vad som är det största lidandet? Det är nog var och en som får avgöra den saken. Men det finns ändock en skillnad och det är vad massmedia gör till det största lidandet. Det är ju dom som i slutänden bestämmer vilket lidande vi andra ska ta till oss. För varje enskild person kan nästan vilket lidande som helst vara en katastrof för det påverkar dennes liv helt i grunden. Jag tycker att man ska behandla varje människas lidande utifrån hur hon själv upplever det. Allt kanske inte behöver vara så stort om man kan lindra på något sätt. En fråga som jag börjat ställa mig det senaste dygnen är: Vem bestämmer om man får ha galor? Det borde räcka med lokal och artister som ställer upp för saken och sedan på med stora trumman. Stiftelsen har fått ytterliggare en gåva på 200:- och har nu ett saldo på 11950:-  och efter avgifter 7450:- Tack alla givare  Carpe diem

Olika drömtillstånd

Fredag 20 november 2009 kl.04.30    Min dagbok ännu en natt med några få smärtor. Det verkar fungera rätt så bra med den nya doseringen. Det är konstiga saker som sker här. T.ex. jag sitter vid köksbordet och fikar. Helt plötsligt kan jag rycka till av att jag gapskrattar. Det verkar som att jag somnat till och haft en dröm.Det var nog något väldigt roligt eftersom jag skrattat. Sådana här saker händer väldigt ofta jag kan sitta och prata med någon och när jag vänder på huvudet så finns det ingen där fast vi nyss pratat med varandra.Allting är så verkligt. Jag har försökt att medvetet komma tillbaka till den situationen där samtalen brutits men jag har aldrig fått prata med samma person igen. Det är också konstigt när jag medvetet somnar så hamnar jag i ett drömtillstånd och rör mig bland många människor och när jag vaknar är jag inte säker på varken dag eller månad. Jag måste kontrollera flera gånger med tv och radio vilken dag det är och hur mycket klockan är om det är morgon eller kväll. Det är jobbigt vid dom här olika tillfällena att inte vara säker på om det hänt eller inte. Något däremot som händer och är verkligt det är att ytterliggare 100:- inkommit till stiftelsen som nu har ett saldo på 11750:- tack du givare. Får se om det händer mer konstiga saker under dagen. Carpe diem

Fritt tänkande

Torsdag 19 november 2009 kl.04.30    Du dagboken nu har det gått ännu en natt utan stora smärtgenomslag och det känns så skönt. Har sovit ungefär fyra och en halv timme det är rekord på en tid. Jag hade besök av reportern i går så det blir nog en artikel denna vecka. Jag påmindes om att det snart är jul och vad jag har för känslor inför den. Förr om åren var det ett jagande efter julklappar från nov. till dan före julafton. Det behöver jag inte fundera på nu. Och så det här med pyntandet från advent till efter trettonhelgen. Jag tänker inte ge mig in i något som får upp stressfaktorn det räcker att ta fram lite julljus och någon julduk. Det är ju tillräckligt stressigt. För egen del hoppas jag att det inte blir så stora förändringar i sjukdomsbilden utan att det kan få vara lugnt över jul i alla fall. Det är lite pirrigt när man börjar tänka framåt på en storhelg som julen är. Jag hoppas att någon tänker lite extra på stiftelsen som fick ytterliggare 100:- till verksamheten. Saldot är därmed 11650:-  och efter avgifterna är det 7150:- tack alla givare. Såg lite på förkväll i går och där var Bert Karlsson med. Han fick i alla fall fram att han hade tänkt ha en gala för prostatacancer men hade ej fått tillstånd att genomföra en sådan. Bert fortsätter strida trots lite motgångar. Han har ju rört om vad det gäller skolmaten och det var därför han var inbjuden till förkväll men gjorde en liten kupp om Psa-provet. Carpe diem

Fantomsmärtor ???

Onsdag 18 november 2009 kl.04.25    Efter den nya doseringen så har natten varit lugn. Det har kommit några små smärtvågor fram på morgonkvisten så jag hoppas att det kan fortsätta. Efter en amputering kan man få fantomsmärtor. Man får ont i delar som är bortopererade.Jag undrar kan man få fantomsmärtor i själen också? Eller vad man kallar platsen för känslor och minnen. Jag kan uppleva att det känns så när gamla minnen dyker upp. Det är minnen både ljusa och mörka. När det dyker upp speciella minnen som väcker samma känslor som när det skedde. Jag kan riktigt känna i maggropen hur det börjar koka och hur det gurglar av gråt i bröstet. Precis samma känslor som när det hände. Jag skulle kunna kalla det för själsliga fantomsmärtor. När jag sitter och lyssnar på musik så kan det komma sådana minnen och känslor som bara bubblar fram. Nu för tiden så händer det oftare och oftare.På sätt och vis så känns det skönt efteråt. Oftast när det är något jag inte tänkt på på länge.Det skulle vara bättre om det var roliga minnen men det verkar som att det är lättare att det blir sorgliga som tar överhand. Är det så egentligen att det är lättare att minnas de tråkiga i stället för dom roliga? Det verkar som det är lättare att minnas roliga minnen när man är fler. Carpe diem

Drömvärkens natt

Tisdag 17 november 2009 kl.04.20   Kära dagbok. Den gångna natten har varit full av mardrömmar och värk. Värken har varit främst i rygg och höfter vilket har gjort det svårt att hitta en bra sovställning. När jag så småningom hittade en position som var något så när att ligga i och jag slumrade till fick jag så konstiga mardrömmar. En dröm som jag drömt flera gånger är att jag är död och står och tittar på hur jag begravs och märker att jag vaknar till. Jag känner mig instängd och börjar bulta på locket. Det blir svårt att få luft så jag tror att jag ska kvävas. I och med det vaknar jag och är alldeles blöt av svett och har täcket långt upp över huvudet. Jag känner värken och tar en ny dos av morfinet och smärtan lägger sig något. Så har det varit hela natten. Så när jag har skrivit färdigt i dagboken för i dag så ska jag försöka sova lite till. En liten påminnelse om stiftelsen. Under helgen har det inkommit 150:- och kontot är nu uppe i 11550:- och efter avgifterna blir det (7050:-). Kontonumren finns uppe i högra kanten. Tack för alla gåvor. Carpe diem

Tuvan

Måndag 16 november 2009  kl.04.35    Du dagboken natten har varit rätt så lugn. Inga större störningar. Det blev lite nu på morgonen. Feberfrossa så det blir skakigt att skriva.Det heter ju att liten tuva välter stort lass. Liksom tuvan välter stora lass så kan små förflugna ord ställa en tillvaro på ända. Lika är det med rykten också. Ett rykte som från början var ett oskyldigt upptåg kan efter att det passerat några munnar ha tagit väldiga proportioner. Likadant med skvaller. Det börjar med att någon har något att tala om i förtroende. Men konstigt nog sprids det vidare och får mer och mer tillagt för att den som sist talar om saken ska verka ha mer kunskap om det hela. Sånt här förekommer också på nätet i olika förklädnader. Jag undrar om det verkligen ska behövas? Det märkliga är att det här ökar när det går mot den mörkare årstiden. Antagligen är det för att få något av händelser så det inte ska vara så trist. Under den ljusa tiden finns det mer möjligheter att fördriva tiden och då behövs det inte något för att locka till aktiviteter. Den mörka tiden lockar till att skapa äventyr och det blir oftast på någon annans bekostnad. Carpe diem

Händelselöst

Söndag 15 november 2009 kl.04.25   Kära dagbok natten är en tid för att sova. När sömnen inte vill infinna sig hamnar jag i olika tankefällor. Mina tankar börjar oftast med det som ligger närmast i tid och vad det är som sker runt omkring. Men mest så tänker jag nog på det som kommer att ske.Jag funderar väldigt mycket på om det blir ett vårdpaket eller om det går fort så folk inte ska behöva lägga kraft på att sköta om något som inte går att göra något åt. Många gånger verkar det som att det viktigaste det är att hålla liv i någon utan tanke på om det är ett verkligt liv som blir resultatet av behandlingen. Man säger att det är för att vara human som det ska uppehållas liv. Det som är viktigt för mig är att när tiden är kommen då är det definitivt slut det ska inte till varje pris ses till att hålla kvar något som inte fungerar. Jag hoppas för min egen del att den viljan ska få råda att när det är slut då är det slut. Det har under natten varit rätt så smärtfritt några toppar i mitten av natten. Lite känningar av sprutan med lite frossa i början på kvällen. En händelselös natt som går mot en ny dag och nya problem att ta tag i och lösa. Carpe diem

Nya tider

Lördag 14 november 2009 kl.04.30     Dagboken. Natten har varit så där lite smärta och lite mardrömmar. Lite blandat kan man säga. Tack för alla värmande kommentarer i går. Man ser inte skogen för alla träd,heter det. För mig är det ungefär så just nu. Jag ser inte det som väntar för jag vill inte se det som äter mig för varje dag. En cancer som fått fäste och gett sig den på att fullfölja vad den påbörjat. Hur ska jag förbereda mig egentligen? När ska jag börja bygga ett försvar mot sjukdomen? Jag skulle egentligen börjat förbereda mig vid första diagnostillfället. Försvaret påbörjades redan första dagen men det verkar ta dåligt. Domen står fast och ändå görs det försök att flytta den. Problemet finns ändå kvar. Det börjar gå upp för mig mer och mer. Jag kan inte gömma känslorna som börjar komma. Känslor för allt runt omkring. Saker som förut inte varit så viktiga för det fanns gott om tid  har nu blivit som ett tvång att genomföra  för det är inte längre den tiden kvar. Tiden har gått fortare än det såg ut i början. Då verkade allt så avlägset och att det var gott om tid. Nu är timglaset nästan tomt. Det är som alltid när det är kort om tid. Man upptäcker att det var inte så mycket tid egentligen som man trodde i början. Nu är det bara vissheten som är kvar. Fr.o.m. Lördag höjs depådosen från 130mg morgon och kväll till 150mg. Det tyder på att något nytt har skett i kroppen som det ska förberedas för. Jag tror att det har blivit mer angripet och att det kan bli mer smärtor och därför görs det en grund för att möta det som komma ska. Carpe diem

Att göra något

Fredag 13 november 2009 kl.04.30   Hej dagboken. Natten har inte varit så lugn p.g.a. vaccinationen i går och droppet. Armen har gjort ont och ömmat och biverkan från droppet har varit lite feber.Och det finns lite annat som hjälpt till. Jag trodde att skriva dagbok skulle väl inte vara så farligt. Att ge mig själv något att göra den tid jag har. Jag skulle bara skriva för mig själv och då skulle jag inte såra någon eller göra någon illa. Men tyvär så är det personer som blivit sårade och som jag gjort illa av det jag skriver i dagboken. Jag hade ingen tanke på att det kunde ske. Så att fortsätta skriva dagbok den tid som är kvar kan verka lite som att utmana ödet. Jag vill ju inte att jag ska få det eftermälet "han skrev och folk blev sårade". Jag skriver min dagbok för att tala om hur dagarna går och vad som händer i samband med olika behandlingar.Min tanke var ju inte att såra någon eller göra någon illa med dagboken. När jag nu sårar människor så kan det också förklara varför stiftelsen inte går som det var tänkt. För ingen vill ju stötta något som sårar människor. Jag ville göra gott men det verkar som att jag sårar också. Förlåt mig alla ni som blivit sårade av min dagbok. Jag tänker fortsätta med dagboken för den är det enda som kan hålla mina tankar borta från tanken på döden. Tids nog tar sjukdomen ut sin rätt. Jag kan inte älska alla, men alla kan älska någon. Carpe diem

Pekpinnen

Torsdag 12 november 2009 kl.04.35     Kära dagbok. Att ha en bra natt är väldigt skönt. Denna natt har nästan varit topp det är svettningarna som spökat mest. När kudden blir blöt flyttar jag huvudet till en torr plats en stund för att sedan flytta tillbaka och då är den våta biten lite torr men kall.Det är enda störningen av natten. En känsla som jag får ibland är att det sker konstigheter runt omkring och att någon vill försöka mota in mig i någon slags fålla. Jag har svårt för att bli styrd till något som jag inte vill och det tycker jag ska gälla även på min blogg. När jag upplever att det  behövs då tänker jag också påtala det. Dagboken i dag blev inte vad jag tänkt mig. Men jag måste säga ifrån när det börjar luta åt att jag inte längre får avgöra vad som sker. Jag hoppas att ingen tar illa upp för detta jag skrivit idag. Jag vill bara säga att det är tillåtet att ställa frågor inte bara till mig. Det kan finnas frågeställningar som dyker upp hos kommentatorerna som det vill frågas om. Det är bara att ställa frågan till den det gäller och på det viset kan det kanske bli lite mer liv på sidan. Stiftelsen flyter på i stilla tempo. Behållningen är för närvarande 11400:- det kommer att gå bort 4500:- till registrering och tillståndsbevis och bevakningsavgift samt till revisor. Efter dessa utgifter är behållningen 6900:- och denna summa kommer att användas till det som stiftelsens uppgift var. Det blir några guldkanter i alla fall. Carpe diem

Vänner

Onsdag 11 november 2009 kl.04.35     Dagboken min. Med lite förändringar i doseringarna så har natten varit relativt lugn. Till och med nacken har hittat rätt läge på natten nu gäller det att få till den på dagen också. Att ha vänner betyder mycket i att leva. Det heter ju att ensam är stark men det gäller nog inte i det vardagliga livet direkt. Bara på några få dagar har jag fått mer vänner än jag har haft i hela mitt liv. Det kan ju bero på att jag aldrig har kunnat stanna upp så länge någonstans och på det viset fått vänner. Nu befinner jag mig i en sådan situation att det går inte att göra något och det har gett mig många vänner. Mina nya vänner känner jag inte så där personligt men på något vis känns det mer riktigt än det gjort förut. Jag är inte precis van vid att någon bryr sig. Helt plötsligt har jag hur många som helst. Att få ha det privilegiet och få uppleva att så många verkligen bryr sig kan ju ta nästan andan ur kroppen. När så många peppar och puschar finns det liksom ingen anledning att slänga in handduken. Den energi som jag får från er därute är mycket värd och att det är svårt att inte reagera det tror jag att ni förstår. Om det kunde råda denna känsla i hela vårt land så skulle vi inte behöva några större platser för att tillrättavisa. Carpe diem

Lite av varje

Tisdag 10 november 2009 kl.04.15    Du dagboken. Det blev nog för mycket tryckande och vridande i går.Det där med nacken blev inte särskilt bra lite mer ömt. Problemet är att musklerna får arbeta för lite och därför blir huvudet hängande. Det fodras mer träning för att försöka minska på förslappningen i musklerna. Natten har därför varit lite ojämn och sömnen har störts. Dessutom smärtar det i knäna. Jag trodde att jag hade kontroll på medicineringen och att den dosering jag har använt skulle räcka. Tydligen får jag öka på så det kan bli lite lugnare igen. Häromdagen tyckte jag att tingen motarbetade mig och nu börjar jag fundera på varför jag ska hålla på och kämpa på det här viset när mer och mer går en emot. Det verkar som att ju mer jag vill kämpa och göra desto jobbigare blir det.Kampen gör att det liksom motarbetas från något håll och om det är från människor eller något annat vet jag inte. Just nu börjar det likna något av en enda röra. Jag har nog kommit ner i en svacka där allting verkar motigt och att det kommer att bli värre framöver. Det gäller för mig att inte ge upp. Det sägs ju att ju hårdare kamp och motstånd du möter på vägen det bara stärker dig för att nå målet. Då kan ingenting krossa vad du gjort och du får smaka på segerns sötma. Carpe diem

PSA-provdags

Måndag 9 november 2009 kl.04.25    Bästa dagbok denna natt har följt den föregående på samma sätt med en skillnad: jag hittade ett stöd som fungerade bra och nacken fick avlastning. Jag får höra vad läkaren säger idag om det är något att oroa sig för eller inte. I går läste jag på facebook vad Pias man råkat ut för och hur det påverkat att ta ställning till uppropet om PSA-prov på alla män. Läkaren hade avrått för att provet skulle vara otillförlitligt och skapa onödig oro. Jag skulle vilja se och höra samma läkare när han en dag möter en patient som drabbats av en obotlig cancer, som skulle ha fått en indikation av ett psa-prov, om det var värt att slippa oron och i stället få chocken när cancern upptäckts i obotlig form.Är det möjligen så att de läkare som avråder från provet inte har kontrollerat sig själva för rädslan att upptäcka en början till cancer? Om det är av omtanke om patienten så tycker jag att dom är fel ute. Jag själv skulle ,om det gick, hellre vara lite orolig och få en upptäckt cancer i stället för som det är nu få besked när det är försent. Men det är ju upp till varje man att våga ta beslutet om ett PSA-prov eller inte. Om jag fick så vet jag svaret.För övrigt så är psa-provet det enda cancerprov för män som kan avslöja om det finns en risk för prostatacancer. Carpe diem

Att våga vara

Söndag 8 november 2009 kl.04.30    Bästa dagbok natten har inte varit så lugn och fin som förut. Nacken har börjat spöka. Det har blivit svårare att hålla upp huvudet och så värker det mer. Det känns som sendrag på nackens sidor.Svårigheten i natt har varit att hitta ett bra stöd som avlastat spänningen. Nu på morgonen är det lite bättre. Att kunna prata om cancer och hitta människor som lyssnar är svårt men genom dagboken har jag hittat många. När det gäller att hitta någon att prata med då söker man efter någon med samma erfarenhet av sjukdomen. Beroende på vilken typ av cancer det är så är det svårt att ge svar. Det finns tyvär en del cancrar som det inte går så lätt att prata om varken med anhöriga eller nära vänner. För mig har det gått lättare för jag skriver av mig.Behovet att få prata med någon är ju störst under behandlingstiden men det behövs även efteråt och det är då det blir svårare. Vi kan vara ett stöd allihop för någon. Och när vi i vår vardag möter någon med cancer är det viktigare att fråga, visa medkänsla och lyssna än att försöka komma med kloka ord. Men att möta ordet cancer kan vara skrämmande och därför uteblir ofta kontakten  som är så viktig. Våga vakna både sjuka och friska att öppna för att prata med varandra. Carpe diem

Tingens elakhet

Lördag 7 november 2009 kl.05.00    Kära dagbok. Natten har varit lugn. Det har bara dragit lite kallt över ryggen. I nattens mörka djup du hör någon kalla. Det är dags nu att till jorden falla. Vart än du upprätt går du faller där du står. Ingen dig nu rädda kan. Varken kvinna eller man. Bland fallna löv och mogna bär. Du finner snart någon som just dig blir kär. I famnen ljuv och varm. Du slipper denna jordens larm. I lugnet du nu vilar. I går var visst alla ting emot mig. Mobiltelefonen började krångla vid sjutiden men det blev små korta glimtar när det fungerade. Men från klockan 14.30 till 19.00 var det mobila nätet helt utslaget. Jag använder mobilen som modem så för mig gick det inte att använda datorn. När det blir så här då blir jag stressad och lite orolig. Så gårdagen vill jag inte ha idag. Hoppas att det klarar sig.  Veckans artikel i tidningen  verkar ha kommit bort. Jag kan inte hitta den. Här har det kommit snö i två dagar så det är vitt och fint. Tankarna går till julen som många vill ha men inte jag. Det sitter lite av stressen kvar sen igår men det lugnar nog ner sig under dagen. Carpe diem

Vägskälens val

Fredag 6 november 2009 kl.04.25     Du dagboken .Vad var det för konstigt som hände i natt? Mina ben ville inte lyda alls och jag hade svårt att öppna ögonen. Men jag hade ingen värk. Jag tror att det här med benen beror på att musklerna inte är så starka. För hormonbehandlingen har ju den biverkan att musklerna försvagas. Och när jag ska göra någon hastig rörelse hänger inte benen med.Det är den enda förklaring jag kan komma på. Att det var svårt att öppna ögonen beror nog på trötthet. Ögonen börjar bli så trötta mellan varven så det blir svårt att hålla dom öppna. Det finns ju muskler även kring ögonen så dom blir väl lika påverkade som övriga kroppsmuskler. Andra saker som dyker upp mellan varven är ju så konstiga. T.ex. Du kommer till ett vägskäl där det finns tre vägar att välja mellan. Det vänstra leder till den väg du är på nu. Det mittersta leder in på en helt oprövad väg där ingenting finns av det liv som passerat och ingen vetskap om vad som ligger framför. Det högra vägskälet ger en möjlighet att starta om var som helst i livet och leva det i fortsättningen från den punkten och ge möjlighet att förändra något. Vilken väg skulle du välja? Jag för min del skulle nog ta det vänstra. För jag vill inte ändra på något av mitt liv jag har inte något att klaga på egentligen mer än möjligen de sista månaderna. Men det skulle kännas svårt att ändra på dom också. För då var det inte mitt liv längre. Med medgång och motgång som alltid finns med. Utan skulle det nog vara väldigt tomt. Carpe diem

Morgontänk

Torsdag 5 november 2009 kl.04.25     Kära dagbok. Att få uppleva olika nätter börjar bli spännande. För när jag går och lägger mig på kvällen funderar jag på hur natten ska bli och om jag överhuvud taget kommer att vakna på morgonen. Ibland har jag en känsla hur natten kommer att bli och oftast stämmer det. Kroppen verkar kunna tala om i förväg hur det blir. Som den gångna natten var det lugnt och det hade jag känslan av när jag lade mig. Men många kvällar har känslan av att det inte är bra varit så påtaglig så det har varit svårt att somna. Således ska jag ha en god känsla i kroppen innan jag lägger mig för då blir det inte så svårt under natten. När morgonen kommer och jag läst igenom dom senaste kommentarerna då får jag uppleva att det är en bra tid att ta vara på. Med så många vänner som stöttar och följer mig så kan man inte annat än att vara stolt och uppleva lite ljus i tillvaron som många gånger är mörk. Jag tänker ibland på hur det skulle ha varit om jag inte börjat skriva dagbok. Skulle jag bara ha väntat på slutet och upplevt det som en befrielse när tiden kommit? Som tur är kan jag inte få något svar på den frågan och det är nog bäst så. Tack alla där ute för att ni finns. Ett svar till den som undrade vem jag pratade med i sista karlavagnen så var det Kjell-Peder. Carpe diem

Stiftelsesnack

Onsdag 4 november 2009 kl.04.35     Dagboken.Den gångna natten har varit rätt så lik många andra. Det har inte skett några under eller mirakler utan det har bara småvärkt lite här och var så det har varit lugnt. Nu när jag sitter här framför knappraden så är det ganska tomt i huvudet och det är sällan de känns så. Det är ungefär som när man möter någon och inte vet vad man ska prata om och då blir det vädret som kommer upp. Man kanske ska lösa alla världens gåtor? Oftast brukar det bli den biten efter det att vädret är avklarat. Brist på ämnen när människor möts är ju våran last. Men för att ha något att skriva i dag så redovisar jag vad som är meningen med stiftelsen. Göstas Insamlingsstiftelse ska inom sex månader från det datum den startades vara registrerad hos länstyrelsen vilken är den myndighet som har kontroll på stiftelser av olika slag. Vidare ska den registreras hos myndigheten. Myndigheten har hand om övervakning och kontroll tillsammans med en revisor som är auktoriserad. Det är grunden. Stiftelsens  ändamål ska gå fram och i detta fall så är det att försöka ge en guldkant åt glömda och ensamma canceroffer i hem på sjukhus eller vårdinstitution. För att det ska fungera krävs medel och det får man genom gåvor. Vidare så bör det finnas ett sådant kapital så det inte blir som en engångshändelse. Tanken är att stiftelsen fortsätter efter min tid och då är det personer vidtalade som tar över efter mig. Stiftelsen är ideell och det enda som går bort är de olika avgifterna till myndigheten varje år. Det finns på en bloggsida de samlade gåvorna. Adressen är Göstas Insamlingsstiftelse. När alla avgifter är betalda så finns det drygt 5500:- och ska det fungera en längre tid så räcker den summan inte långt och så länge det är osäkert kommer inga medel att röras. Vid eventuellt upphörande kommer medlen att gå till någon organisation som tjänar cancervården  bäst. Det blev något ändå.  Carpe diem

Från andra horisonter

Tisdag 3 november 2009 kl.04.30    Natten har varit lugn till skillnad mot förra natten.Har haft lite värk i armar och nacke. I går kväll såg jag på kunskapskanalen ett program som hette "På nätet med prostatan" vilket var givande. Det handlade bl.a. om olika behandlingar i USA och England och man fick följa drabbade från bägge länderna hur dom handskades med sjukdomen. Det märkliga var att det var lika hemligt där som det är här. Och PSA-provet var inte lika svårgenomfört som här. Men i england är dom inte för att det ska vara obligatoriskt precis som här i sverige. När man mötte de olika patienterna så hade dom något gemensamt och det var olika chattforum och sajter där de hade kontakt med personer i samma situation. Den form som behandlades var den cancerform som inte hade spridit sig så mycket. Det som var bra var ju att jag fick se andra hur dom reagerade på olika behandlingar och en del var likt dom behandlingar jag får. Jag fick också en form av kvitto att musklerna förtvinar av hormoninplantatet. Jag vill tacka Ulla för utan smset och väckningen  så hade jag  inte kunnat se programet. Nu till en annan sak. Det pågår två insamlingar den ena är en namninsamling och den adressen är:  http://www.namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=3865 .  Jag låter inte adressen vara direkt för att undvika virus och trojaner. Den andra insamlingen är till stiftelsen och här är kontona: från Swedbank 81471  441020922  och från annan bank 81471  0441020922 Tack för gåvorna. Carpe diem

Tumlingen

Måndag 2 november 2009 kl.04.32 Kära dagbok. Nu på morgonen känns det som jag skulle ha farit igenom en tumlare öm och allmänt tung.Jag vet inte hur det kan komma sig att känna på det här viset.Sängen ser ju för all del ut som ett bombnedslag. Antagligen har det varit hårt och tungt arbete i sömnen.Jag har inga minnen av något som jag drömt om i natt. Gårdagen flöt förbi utan att märkas på något sätt och vädret var lite varierande. Hur den här dagen kommer att gestalta sig återstår att se. När det är så här då hinner jag ju fundera på ett och annat. Och så hinner jag känna efter mer hur det verkar vara med kroppen. Det finns olika levnadsöden i samhället en del har fötts med silversked i mun och andra med ingenting. Sedan när dessa olika människor kommit upp i ålder märks det rätt väl vem som fått vad.Den med silversked har mer av överlägsenhet medan den andre har mer empati att känna för andra och har inte så stora krav. Det är ju klart alla är ju inte likadana för det är ju oftast ytterligheterna som märks. Och utifrån det så döms alla lika. Ingen tar någon gång upp de personer som verkligen är något att uppmärksamma för dom hörs inte dom arbetar i det tysta.Många av dessa tänker inte så mycket på om dom syns eller inte utan fullgör det som dom föresatt sig. Jag vet många sådana människor och önskar ibland att kunna få skrika ut "här är dom som ni ska bry er om". Tänk om det kunde bli så bra någon gång. Carpe diem

En vanlig morgon

Söndag 1 november 2009 kl.04.40 Kära dagbok.Den här natten har varit både bra och dålig.Det som är bra är att jag sovit någotsånär.Det dåliga är oron för vad som händer när jag kliver upp.Ska jag mötas av en infekterad dator eller kan jag skriva min dagbok som vanligt? Än så länge verkar det gå vägen.Jag funderar på hur det ska bli resten av dagen? Det blir som vanligt jag skriver dagboken och tar sedan lite kaffe och en smörgås.Sedan slötittar jag på tv.Och somnar.Vaknar efter en stund och tar morgondosen av medicinerna.Fortsätter att slötitta på tv och somnar.Så här fortgår nästan hela dygnet.Ibland kan det bli något avbrott när det händer saker som är intressanta.Eller när det är dags för mötet med tidningen, som är ett välkommet avbrott,då vi ska göra något av vardagsrutinerna. Det gäller besök på vårdcentralen för olika behandlingar t.ex. eller något annat som är på tapeten.Det är en enahanda vardag och därför tycker jag att kan jag göra något för att andra inte ska behöva uppleva samma saker så är det något bra förhoppningsvis.Stiftelsen är en sådan sak men det går trögt för att kunna förverkliga.Jag vet inte hur det ska gå till att få ihop så det går att förgylla tillvaron för fler än 5-10 stycken. Efter olika avgifter för tillstånd och registrering så är det inte mer än drygt 5000:- till att förgylla tillvaron för någon. Och beroende på hur mycket det ska vara för att lysa upp tillvaron, för någon av de glömda och gömda canceroffer som finns där ute och på sjukhus och vårdinrättningar,så kan det inte räcka så långt.Det finns åtskilliga som vi inte ser eller hör.Stiftelsen ska försöka att göra en insats och det blir med dom medel som är tillgängliga.När det är förbrukat blir det nog inte någon fortsättning såvida det inte flyter in mer gåvor.Finns intresse så är kontonen: Från Swedbank 81471 441020922 och från annan bank 81471 0441020922 Tack på förhand. Carpe diem Ps.Vad är skäligt för en guldkant? Ds