Söndag 8 november 2009 kl.04.30 Bästa dagbok natten har inte varit så lugn och fin som förut. Nacken har börjat spöka. Det har blivit svårare att hålla upp huvudet och så värker det mer. Det känns som sendrag på nackens sidor.Svårigheten i natt har varit att hitta ett bra stöd som avlastat spänningen. Nu på morgonen är det lite bättre. Att kunna prata om cancer och hitta människor som lyssnar är svårt men genom dagboken har jag hittat många. När det gäller att hitta någon att prata med då söker man efter någon med samma erfarenhet av sjukdomen. Beroende på vilken typ av cancer det är så är det svårt att ge svar. Det finns tyvär en del cancrar som det inte går så lätt att prata om varken med anhöriga eller nära vänner. För mig har det gått lättare för jag skriver av mig.Behovet att få prata med någon är ju störst under behandlingstiden men det behövs även efteråt och det är då det blir svårare. Vi kan vara ett stöd allihop för någon. Och när vi i vår vardag möter någon med cancer är det viktigare att fråga, visa medkänsla och lyssna än att försöka komma med kloka ord. Men att möta ordet cancer kan vara skrämmande och därför uteblir ofta kontakten som är så viktig. Våga vakna både sjuka och friska att öppna för att prata med varandra. Carpe diem
söndag 8 november 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är inte lätt att vara änka efter en cancer sjuk man nu har det gått ett år och nu tycker folk att man ska ta sej i kragen och gå vidare det är inte lätt man får spela ett spel och ta sorgen hemma
SvaraRaderaSvar till dig anonyme: Att få sådana råd är inte lätt.Och dom som ger råden vet oftast inte vad dom pratar om.Jag har fortfarande sorg fast det är fem år sedan.Varje människa har rätt till den tid det tar för att sörja det finns ingen tidsgräns. När man själv tycker att man är redo det bestämmer ingen annan.Du behöver inte spela något spel utan låt dig själv avgöra när du är klar med din sorg. Hälsningar Gösta
SvaraRaderaTack Gösta. Du är en stark och god människa som har goda råd att utdela ,inte minst till den anonyma änka som kommenterade din blogg. Jag önskar att vi två kunde prata med varandra på vanigt sätt också. Många hälsningar Nisse
SvaraRaderaHej Gösta!
SvaraRaderaSå blev det ett steg tillbaka denna natt. Jobbigt. Är denna värk som du haft i natt något nytt som tillkommit.
Det där med sorg är sannerligen ett svårt ämne. Vissa i omgivningen låtsas inte om någonting. Dom visar ingen empati utan låtsas som om ingenting hänt. De måste ju bero på att dom inte kan hantera situationen. Jag har själv sett hur det kan vara. Den drabbade orkar inte ta upp det själv och hela situationen blir låst.
Jag hoppas på en bra dag för dig. Carpe diem
Många många mjuka kramar
Ninni
Gösta du och jag har mist våra livskamrater ungefär samtidigt jag har en sorg och saknad fortfarande som många gånger är svårt att bär särskilt vid högtiderna, men jag har barn och barnbarn så jag har någon att dela med mig. Måste berätta om mitt barnbarn som var drygt två år när moffa gick bort, dom två hade en särskilt relation till varandra. Hon kom hem från skolan en dag nu i veckan och berätta att när dom hade mysstund så börja hon att gråta för hon kom ihåg sin moffa, man säger att barn glömmer fort men det är vissa bitar som barnen kommer ihåg länge, moffa var hennes allt ,kan sägs att vi bodde grannar så hon kunde springa till oss ensam när hon ville. hälsningar Sonja
SvaraRaderaGodmorgon Gösta
SvaraRaderaJag låg o tänkte på dig inatt(kunde inte sova) hur jobbigt du måste ha i din ensamhet, Du har ju värk till o från o svettningar, du skulle ligga i en Ull bädd, Madrass Kudde och täcke, köpte detta för några år sen o det va den bästa investering jag gjort kan inte va utan detta numera. Idag är det grå mulet men uppehåll, Ha en fortsatt bra dag, Kram Barbro
Till den Anonyma du skall inte bry dig om att andra säger nu har det gått en tid o då skall du komma tillbaka, När min Man dog(26år sen) då skulle jag sörja i 1 år o sen börja på ny kula, Min bror-svägerska va väldigt oroliga för mig för jag visade en hård yta utåt min bror visste att jag inte va sån, en av min mans systrar (dom va 5st) hörde av sig lite då o då o frågade hur jag hade det jag sa inte mer än nödvändigt höll tyst om min sorg,Jag satt o skrev på nätterna om min sorg o saknad, Det tog 7 år innan jag acepterade att min man faktiskt inte kommer tillbaka, det va min svägerska som fick mig att inse detta med orden ( hur känns det nu att va ensam) jag grät i flera dar efter det, Jag fastnade i min sorg pga att jag inte kände att jag hade någon att prata med som förstod hur mkt jag saknade honom o hur jobbigt det va att se honom lida så med sin cancer,Kunde inte se kort på honom efteråt heller. Så ni som säger att ni vet hur man känner sig efter någon som dött i cancer va hellre tyst om ni inte har erfarenhet av det,Blir så trött på dessa orden, (jag vet) Gör som Gösta säger Lyssna o låt den drabbade få prata av sig för man behöver verkligen få prata. Idag säger jag till alla som mist någon Skriv, det brukar lätta. En varm kram till du anonyma Änka,
Tråkigt att natten varit lite sämre för dej! Får hoppas värken ger med sig under dagen och att du också kanske kan slumra till någon stund.
SvaraRaderaDet här med att prata om sjukdomar i allmän och jag tror cancer i synnerhet är något som människor har svårt för. Och också att prata om att man står inför döden, men inte vet riktigt hur det ska bli och när det har människor svårt för. Det är som om dom gömmer sig på något sätt. Likaså att man inte får sörja sig "färdig", utan att andra tycker att efter en viss tid så har man sörjt klart. Det är ju inte så. Det är viktigt att få prata och att dela både problemen och glädjeämnena och att få ventilera vad man känner. Och jag säger som Barbro, skriv ner känslorna och tankarna, det lättar.
Gösta nu hoppas jag som sagt dagen blir ganska bra för dej, att smärtorna håller sig borta och att du förhoppningsvis får en bra kommande natt.
Varma kramar till dej från Småländskan
Hej Gösta, som bekant är talesättet att goda råd är dyra men i det här fallet är det ett osant sätt att uttrycka sig på.
SvaraRaderaMen det är som alltid med människan man behöver uppleva mycket av det andra råkar in i för att kunna sätta sig in och på riktigt förstå. Vilket naturligtvis är omöjligt.
Därför gör vi det näst bästa, vi anstränger oss för att förstå och känna med den som lider.
Jag är övertygad om att du med din nät-och dagliga dagbok både hjälper oss ute i cyberspace med dina ord och att även de som "bara" läser din blogg och inte skriver kommentarer blir hjälpta.
Tack för att du orkar dela med dig.
Kramar
Ramona
Till alla: Artikeln som skulle varit förra veckan utgick p.g.a. platsbrist. Den kommer i morgondagens tidning. På nätet Länstidningen Östersund/Berg. Fortsatt trevlig dag.
SvaraRaderaHej Gösta. Tråkigt att din natt varit jobbig. Att sörja någon tar sin tid och det är olika för person till person och andra kan aldrig säga när man har sörjt klart. Jag miste min pappa när jag var 14 år,(29 år sedan)och känner en saknad än som ibland känns som sorg.När han gick bort och än idag när saknaden kommer så skriver jag och det känns alltid bra efteråt.
SvaraRaderaNär min vännina blev sjuk och senare gick bort i cancer då skrev jag också och det känns bra. Min vännina och jag pratade mycket och det var mest hon som ventilerade sina tankar om dena sjukdom och vad som skulle hända.Det var skönt att få dessa stunder för både henne och mig. Hon sa den sista tiden att hon uppskattade att vi pratade och att jag "orkade" lyssna. Men för mig var det en självklarhet att finnas där för henne.Kram Helen
hej gösta läser alltid din blogg varje morgon.jag har provat två gånger tidigare att skriva,men har tydligen gjort fel.har aldrig skrivit så här förut.jag är själv änka sen snart två år tillbaka,då min man gick över till "andra sidan"i canser.efer att ha varit istort sett sängbunden i flera år.de jag ville säga är att jag ville så gärna att din stiftelse skulle få in lite mera pengar,och jag har en ide.själv har jag svårt att(få det att gå ihop)nu när jag är ensam så jag har börjat att lägga ut sånt jag inte behöver på tradera och får på så sätt ihop lite.det är enkelt och kostar inget att gå med.alla har vi saker vi inte behöver,lägg ut dom och låt pengarna gå till göstas fond.titta över i era gömmor,vi får ändå inte ta med oss något när vi går.en stor kram till dig gösta och tack för att du finns och förgyller min morgon
SvaraRaderaSen är det ju så att när man lever i samma vetande som 2 i familjen har haft cancer så vill man ju inte tänka på sjukdomen. Och så finns det en som klagar på allt och alla eftersom han tycker synd om sig själv mest hela tiden .....
SvaraRadera