Fjällturen

Söndag 31 januari 2010 kl.04.20 Nu har småvärkarna kommit tillbaka men inte mer än att jag kan förnimma dom. Jag försöker titta ut genom fönstret men det är för mörkt för att se något. Men det finns ett svagt sken som kommer av att det är fullmåne. Mina tankar går till en öppen fjällvidd där man kan se hur det glimmar av månens strålar i naturens egen atelje. Det framkallar skuggor mot fjällväggarna som ligger runt omkring. Tänk att få plöja snötäcket med ett par riktiga fjällskidor och en liten ryggsäck med lite varm choklad och kaffe som ska intas på en lämpligt fin plats. Kanske jag kan ha turen att se någon fjällräv eller rödräv glida fram över snön. Det är verkligen ett paradis. Många människor har inte möjligheten att få uppleva sådana fristäder i sitt liv. Möjligheten av att verkligen få njuta naturens egna naturfilm. Om jag kunde skulle jag ta med mig en skränande grupp upp på fjällen så dom kunde få uppleva den hisnande känslan att möta paradiset på vintertid. Carpe diem

Tankar om Haiti

Lördag 30 januari 2010 kl.04.23 När natten varit lugn känns det ovant att vakna utan att ha några efterdyningar av värktoppar. Jag är inte precis utsövd men ändå något lättad av att ha sovit utan att ha haft några problem. Mina tankar och känslor i dag är åter tillbaka till Haiti där det verkar som att det börjar komma fram mat och vatten. Fortfarande så är det dom mer välbeställda som har förtur. De som verkligen behöver hjälpen får stå i långa köer och vänta. Vilket tålamod det måste vara att vänta timme ut och timme in. Sedan när det börjar att hända saker som att ta hand om all förstörelse för att så småningom bygga nytt blir ju också en påfrestning att handskas med. Det blir väl likadant då det är de fina folket som kommer först. Jag tror att hela världen har kommit in i en ond cirkel. Det verkar vara något som händer med oss människor som gör att vi har blivit mer för att missunna någon någonting i stället för att hjälpas åt och försöka få en något bättre värld att leva i. Carpe diem

Det onda och det goda

Fredag 29 januari 2010 kl.04.20 Från en väldigt slumrande eftermiddag till en natt av sömn och vaka har allt slutat i en morgon som är lugn. Gårdagens provtagning gick med bara ett stick så det behövdes inga reserver. Jag har upptäckt och säkert fler med mig att elaka handlingar och elaka ord fångas upp väldigt fort och tas som sanningar väldigt lätt. Däremot goda gärningar och goda ord har inte lika lätt för att fångas upp av människor. Varför ska det vara så lätt med att föra onda och osanna saker till torgs och det goda och sanna glöms bort så lätt? Är vi människor så skapta att allt de dåliga ska ha företräde och det goda ska stå tillbaka? Det finns många händelser som visar på hur det är. En högt uppsatt person gör något galet och det kommer ut väldigt fort samtidigt som en vanlig människa räddar någons liv det går inte ut lika fort. Även om det tar tid för det goda att komma fram så tjänar människan på det i längden. Det onda orsakar bara lidande så länge det upprepas. Carpe diem

Ångest

Torsdag 28 januari 2010 kl.04.24  Ännu en natt har gått med både ruelse och lite ljusare tankar. Egentligen ska jag inte skriva när jag befinner mig mellan olika känslolägen. Men jag har ju i överskriften sagt att jag ska tala om i väntan och mellan de olika behandlingarna. Det är inte mycke behandlingar precis men det är ju några ändå. Några tankar som kommer med jämna mellanrum är varför jag har fått den här sjukdomen? Jag kan förstå de människor som får samma tankar och att det skulle bero på något särskilt. Och varför skriver jag en dagbok om alltihop? Jag skriver för att få utlopp för känslor som kommer och för att låta lite av ångesten få fritt spelrum. Kanske för att ge andra en bild av hur det kan vara. Genom att göra som jag har gjort så har jag låtit andra se en del av min vardag och att den är ganska lik alla andras vardag. Nu och här känner jag mig väldigt splittrad inför alltihop. Under dessa månader har jag säkert trampat på många ömma tår vilket jag kanske inte skulle ha gjort om jag vore frisk. Men det jag har gjort är inte av elakhet utan bara vad jag känt just då.  Carpe diem

Vaccinet

Onsdag 27 januari 2010 kl.04.15  Det kan kallas studienatt. Jag har sovit mellan dom olika kapitlen i livets bok. och  annars har det varit lugnt. Visst vore det bra om det funnits ett vaccin som alla drabbade kunde få. Men nu var det en testgrupp på 125 patienter som skulle pröva vaccinet. Av dessa 125 blev det 41 som fick vaccin och de övriga 84 fick sockerpiller. Av dom 41 var det 12 som fick en överlevnad förlängd med över 8 månader resten klarade inte längre tid. Dom 84 levde den tid dom fått. För att se om vaccinet ska kunna ges till fler måste fler försök göras på större grupper och samtidigt se vilka biverkningar medicinen skulle få. Dessa försök är gjorda i USA och finns redovisade i Sverige vilka inte har tillgång till vaccinet. Med den stora uppmärksamheten på morgonen gavs en falsk bild av att det fanns färdigt vaccin för användning när det bara var resultat av ett lyckat test. Vi får nog vänta ett par år till innan det blir verklighet av ett verksamt medel mot svårartad prostatacancer. Men det är bra att det kan bli verklighet för många i framtiden. Carpe diem

Årsdagstankar

Tisdag 26 januari 2010 kl.04.22  Lite orolig natt med något av yrsel och nackont kvar. Några få händelser kan få mycket att bli annorlunda. Idag är det årsdagen av den första diagnosen och det känns nästan likadant som den gången. En tomhet och tankar om vad som ska hända nu. Bara ordet cancer i sig självt ger många gånger en kall känsla i kroppen.Tankar om död och elände far runt i huvudet och det blir nästan kaos. Det är närapå likadana känslor idag. Det har gått ett år och förändringar har skett inte precis till det bättre men inte lika illa heller. Den senare utvärderade diagnosen gav ett tydligt svar på vad som väntade och det årsdatumet blir nästa månad. Jag hoppas att tidsgränsen kan få bli senarelagd och att det finns lite tid kvar. Till lite mer vardagshändelser. Det blir ingen chatt denna vecka för tidningens material fungerar inte ännu så chatten blir senarelagd. Jag har också erlagt avgifterna till länsstyrelsen för stiftelsen. Vilken jag hoppas ska kunna leva vidare. Saldot är för dagen 7755:- . Tack alla givare. Carpe diem

Bakslag

Måndag 25 januari 2010 kl.04.25 En lugn natt kanske kan ge en lugn dag. Gårdagen innehöll en del oroande saker som yrsel och tilltagande obalans i huvudet. Detta gjorde det svårare att resa sig upp utan att ramla. Den här svagheten tyder på att muskulaturen har försvagats  ytterliggare.Det pekar samtidigt på att benstommen inte förstärks på det vis som droppet skulle verka för. Det återstår några droppbehandlingar till men hälften är redan gjorda och har inte haft någon synbarlig verkan. Ny provtagning på torsdag och nästa dropp nästa torsdag. När det kommer bakslag på det här viset tappar jag lite av att det kommer att fungera. I morgon är det 1 år sedan den första diagnosen kom och nästa månad den 19 är det 1 år efter den slutliga diagnosen. Så nu är det snart lånad tid beroende på hur hormonimplantaten har verkat. Det blir spännande men samtidigt en mer orolig tid framöver. Muskelsvagheten ger inte något större hopp när den breder ut sig mer. Idag är ändå en ny dag och jag ska möta den med hopp. Det är -10 och mulet med risk för snö. Carpe diem

Ännu en drömbit

Söndag 24 januari 2010 kl.04.14 Natten har varit lugn och stilla.Det har varit några flikar av minnen som dragit förbi. Bilden här ovanför är från fäbodvallen utanför Storsjö Kapel där min mormor var på somrarna. På sommarloven så var min bror och jag där också. Fäbodvallen ser likadan ut än i dag och är fortfarande i drift på somrarna. Man skulle till Nordsätern då som nu. På vallen har man kor och getter och av deras mjölk tillverkas ost, smör och mese (messmör). Jag längtar dit rätt ofta. En lugn och harmonisk plats långt från all stress och jäkt. När jag tänker på den tiden så kan det kännas som jag är där. Nästa vecka kommer det att bli en kväll med öppen chatt med mig och stöd av Länstidningen Östersund. Jag kommer att meddela vilken kväll det blir och mellan vilka klockslag det blir. Ett visst urval av frågor och svar kommer sedan i tidningen dagen efter. Jag har inte gjort något för detta utan det är länstidningens sätt att pröva något nytt för att kanske kunna använda det fler gånger om det faller väl ut. Det blir en väg för läsare som har dator men även för dom som inte har. Carpe diem

Drömtid

Lördag 23 januari 2010 kl.05.00  På ön Lövön i storsjön i Storsjö Kapel midsommarhelgen 1945 behagar jag att göra mitt inträde till detta livet. Ett liv på mycke flyttande i Sverige och många händelser på både gott och ont som har satt sina spår på olika sätt i livet. När jag börjar tänka tillbaka på alla dessa år som jag levat börjar också många minnen dyka upp. Dessa minnen kommer inte precis i någon ordning utan dom dimper ner på olika ställen hela tiden. Många minns jag väl och andra vill jag helst glömma. Jag tror att allt det här är som en sammanställning av livet en resume. Det är väl så för dom flesta att när svårigheterna tränger på är det snart till att gå in i minnesboken för att hitta något som är bättre än det som sker just nu. Att förtränga det onda och mörka som sker har blivit den största uppgiften. Nu gäller det att hämta krafter för fortsatta äventyr som kan ligga på lur bakom nästa hörn. Carpe diem

Tid till hjälp

Fredag 22 januari 2010 kl.04.21  En natt utan större störningar. När tiden är något som jag inte rår över själv då är det svårt att planera något. Visst kan jag bestämma vad jag vill göra och sedan ta det som det blir. Klarar jag den omgången är det bara att fortsätta till nästa. Bara för att tiden är utmätt så behöver jag inte sätta mig ner och invänta sista sekunden för den kommer när det är dags ändå. Jag kan ju fundera över vad alla på Haiti har gjort för att drabbas av denna katastrof. Man kan inte vara helt oberörd över vad en jordbävning kan åstadkomma. Vi får vara tacksamma för att vi inte har dessa problem här hos oss. Jämför vi vad det är för skillnad så går det inte att ens pröva på en sådan sak. Hur mycket vi försöker att förstå hur det är så går det inte. Vi får vara med och stötta våra medmänniskor på de sätt som vi har möjlighet till. Det blir som droppar i havet men tillräckligt många droppar kan fylla ett helt hav så småningom det tar tid men det gäller att vara uthålliga. För oss är det ingen fara utan det gäller de drabbade på Haiti och absolut inga storpampar. Carpe diem

Dödläge

Torsdag 21 januari 2010 kl.04.25 Det är något som står i vägen för mig just nu. Någonting som jag måste få någon form av klarhet i. Varför blir vi så ställda så fort det pratas om döden? Jag har börjat att fundera mer och mer på hur det kommer att kännas och vad är och blir det sista jag kommer att förnimma när den sista sucken lämnar kroppen? Det sägs att hörseln är det sista som lämnar kroppen. Kommer jag att höra någon i närheten beklaga sorgen eller en lättnadens suck över att det är slut? Jag kommer nog att vara för upptagen av att hålla smärta och sömn på avstånd så jag märker nog ingenting. Tidigare har det inte varit så viktigt att ta upp frågan om liv och död men det är som att det pockar på och försöka få reda på så mycket som möjligt innan den dagen är här. Upplevelserna som jag kan få kan ju följa med om det skulle vara så att det finns en andra sida. Det är ju ingen som har talat om om den finns för ingen har kommit tillbaka och talat om det för någon. En annan sak som också har blivit mer påtaglig är att om någon påstår något som inte är sant så känner jag mig skyldig. Jag tar åt mig vad andra beskylls för och får oro som kan vara länge för något jag ej har någon vetskap. Jag har blivit mycket känsligare för vad som sker runt ikring mig. "När det kommer till kritan så är jag väl skyldig till händelserna på Haiti också."   Carpe diem

Arbetstid

Onsdag 20 januari 2010  kl.04.19 Att arbeta flerskift tar verkligen på krafterna. Men det gör ju att dagarna går så fort så att datumen kommer i otakt. Samtidigt ska ju världsproblemen lösas vilket gör att det blir inga raster. Hur jag ska komma tillrätta med allt det här vet jag inte. När drömarna blir så konkreta så dom flyter ihop med den vanliga vardagen kan det bli problem. Men ännu har det gått bra att skilja dröm och verklighet åt, Ibland så önskar jag att det skulle gå att ta med sig en del till verkligheten för att visa hur ett fredligt och samstämt samhälle skulle kunna se ut. Alla människor lever tillsammans med ett leende till varandra och ofta en hjälpande hand redo att hjälpa till och onda ord skulle inte existera. Men det är ju bara en dröm. Jag undrar om det är sjukdomen som gör att dessa tankar och funderingar kommer fram mer och mer eller är det så att jag börjar se hur det egentligen är. Hoppet kommer att finnas om en bättre värld någon gång i framtiden. Carpe diem              Ps. Stiftelsen har fått mer gåvor och det gör att saldot ökar det är nu 7755:- tack alla givare.Ds

Att arbeta dubbelt

Tisdag 19 januari 2010 kl.04.20. Den här natten har också varit lugn tror jag. Börjar förstå varför jag är så enormt trött på dagarna. Jag lever ju två liv ett på dagen och ett när jag sover. När jag sover är det så mycket jag får uträttat. Det är möten av olika slag och andra arbeten som jag utför. När jag är vaken utför jag inte lika mycket men är ändå trött på kvällen. Det känns som det skulle vara två paralella liv. Och när jag sover kommer det upp så många olika lösningar som ska tas upp när jag vaknar för det går inte att göra några anteckningar och det går inte att ringa för det finns inga telefoner. Jag önskar att det ginge att filma allt det som görs i sömnen för då skulle många problem bli lösta. Det är konstiga saker kanske något av det övernaturliga som ingen ska förstå. Om jag kunde ha samma uppfinningsrikedom när jag är vaken vad spännande det skulle vara. Verkligheten har så mycket att tala om för mig och andra om vi bara gav oss tid till att använda dom kunskaperna. På något vis verkar livet i sömnen vara det liv som skulle vara egentligen. Carpe diem     Ps. Stiftelsen har fått gåvor och har nu ett saldo på 7555:- Tack för allt. Ds

Något?????

Måndag 18 januari 2010 kl.04.42 Sovstunden har tagit  slut och den har varit rätt lugn. Mitt sinne puttrar ännu över vad som händer på Haiti. Rapporterna börjar få ett annat ljud nu när undsättningen börjar komma fram. Här på hemmaplan sker inte mycket som jag kan vara stormförtjust över heller. När ska man reagera på vad andra gör eller inte? Det är väldigt lätt att sitta hemma bakom fyra väggar och tycka och bestämma över allt som sker runt omkring och ingen lyssnar ändå. Man har den vetskapen men låter ändå instruktionerna flöda.Således pratar man för döva öron. De skulle vara bra om alla tillämpar den varianten idag. Det enda jag kan ägna en tanke åt denna dag är: Varför ska det vara så svårt att hålla fred mellan varandra när man befinner sig i samma situation allihop? När det kan existera osämja och rena handgripligheter är något fel. Felet är att det brukar alltid finnas en eller två som har tagit som sin uppgift att se till så saker händer och kan få nästan vad som helst att raseras. Carpe diem

Haitihjälpen

Söndag 17 januari 2010 kl.04.28 Natten har varit lugn och det har inte hänt något särskilt. Jag tänker fortfarande på Haiti. När jag såg på nyheterna igår att de första hjälpsändningarna gick till de rika och fina kvarteren för man var rädd att distribuera till dom som verkligen behövde det då blev jag arg. I stället för att sända ut mat och förnödenheter till de fattiga kvarteren lagrades allt på flygplatsen. Är det verkligen på det viset och är det likadant på andra ställen där människor i nöd ska bli utan hjälp på grund av rädsla? Ska vi bara axeptera att de som behöver hjälpen mest får stå tillbaka för att de fina och rika ska få i första hand för att visa upp hur duktiga man är på att få ut hjälpen så fort som möjligt och visa en glättad yta. Jag hoppas innerligt att fler reagerar om det är på det viset.Det är alltid de svaga och minsta i samhället som får ta de värsta stötarna bara för att de fina folket ska få glänsa om hur duktiga dom är. Rapport från i går kan man se igen på webben och återigen få bevis på hur illa det är med hjälpinsatserna. De som behöver hjälpen får stå tillbaka för det fina som ska synas även när det gäller en så stor katastrof det är sjukt.  Carpe diem

Tanke på Haiti

Lördag 16 januari 2010 kl.04.24 Min natt har varit lugn och jag har sovit några timmar. Men just nu tänker jag på alla dessa tusentals människor som inte har någonstans att ta vägen. Utan mat och vatten på en plats som det verkar ha börjat bli jordens undergång. Ett litet land med en befolkning som i vanliga fall har det svårt ska drabbas av denna katastrof. Jag kan inte föreställa mig hur min reaktion skulle vara om vi drabbades på samma vis. Vi i vårt land skulle få sådan panik att det skulle inte gå att styra oss på något vis. Vi blev nog som en flock djur som inte visste vart vi skulle ta vägen vi skulle nog bli helt apatiska. Genom att naturen har visat sin kraft och sin förmåga att näst intill förinta ett helt land så får vi uppleva hur små vi egentligen är. Vi bör nog tänka oss för och verkligen vara tacksamma för att vi bor där vi bor. Dessa stora katastrofer är nog ingen större risk att vi får uppleva. Just nu är min egna situation inget mot vad dessa människor genomlider i samma stund. Carpe diem

Stridsuppehåll

Fredag 15 januari 2010 kl.04.17  Hela dagen igår gick i oros och stridszons område. Tanken på att inte få komma hem igen infann sig också. Jag blev nästan säker på att det här var början på sista resan. Sandra från tidningen var med hela tiden och fick rapport om hur jag kände mig. Hon var kvar hela tiden medan droppet var igång. Efter behandlingen skulle hon skjutsa mig hem och vi skulle fika tillsammans. Nu blev det inte så för hon blev kallad till ett annat uppdrag som gällde en brand i en by i närheten. Väl hemma började känslan från natten och morgonen att släppa och jag kände att det var inte riktigt dags för mig ännu. Jag somnade några stunder under eftermiddagen och kvicknade till lagom till skidskyttetävlingarna på tv. Aftonen och kvällen pendlade mellan vaken och sömntillstånd. Natten har varit lugn och jag har sovit större delen. Ännu nu på morgonen finns det kvar lite av oro och strid men inte lika starkt som i går morse. Jag vet att det är viktigt att ventilera känslor och upplevelser med någon och det sker men inte något schemalagt. Jag vill tacka för alla kommentarer som ger mig kraft och det värmer att ni finns. Carpe diem

Striden

Torsdag 14 januari 2010 kl.04.25 Hitills har det varit en vakennatt. Det verkar finnas en oro som är svår att definiera. Samtidigt verkar det vara en kamp mellan olika krafter. Att befinna sig i denna stridszon känns allt annat än trivsamt den gör att jag blir stressad och okoncentrerad. Mitt sjukdomstillstånd påverkas väldigt negativt och ger plats för snabbare tillväxt av metastaserna. Jag har inget som kan ge mig ett lugnare tillstånd nu. Splittringen som känns är nog början på att jag ska vidare. Tiden känns inte rätt men i det fallet har jag inget att sätta emot. I dag är det dags för droppet igen vilket jag upplever som slöseri för jag märker ingen skillnad. Att få ha den här upplevelsen känns mer skrämmande än vad jag kunnat föreställa mig. Det känns precis som att jag skulle behöva komma till ro på något vis. Förvisso finns det ljusa sidor också men det verkar som dom håller på att blekna bort. Men jag måste försöka ett tag till och hämta igen den kraft som kan göra mitt liv lite längre. Carpe diem

Koncentration

Onsdag 13 januari 2010 kl.04.38  Att tappa koncentrationen på något viktigt kan i slutänden bli katasrofalt för mig eller någon annan. Det kan bli förödande att glömma att jag har medicin mot de flesta åkommor jag har. Jag borde ha kontroll så jag kan få lindring så fort som möjligt när olika symtom dyker upp. Sådana tillfällen finns för de flesta av oss. Har vi kontroll över oss själva så vi kan bistå någon som behöver vår hjälp eller flummar vi bara omkring i en konstlad verklighet där ingenting betyder något? Har vi så pass mycket kurage i oss så det spelar ingen roll vad andra tycker när vi tar fram vad som behövs i en viss situation för att bistå någon? Jag hoppas att vi inte tappar koncentrationen när det gäller att vara och bli något för någon. Göra allting på det rätta sättet tack vare att vi behållit kontrollen och koncentrationen över det som var och är viktigast för oss i livet. Vi har var och en en viktig sak att hantera och vara rädda om och det är vår kropp och våra liv.Carpe diem                      Ps. Natten har varit lugn den har gett mig 5 timmars sömn. Ds

Hjärtnyp

Tisdag 12 januari 2010 kl.04.09 Kära dagbok. Jag har varit så fokuserad på min sjukdom så alla andra fel jag har har fått fallit i glömska. Mina problem med hjärtat har jag knappast ägnat en tanke fast jag tar alla dessa olika mediciner som ska hålla det igång. I går fick jag en riktig påminnelse att det finns för den huvudsakliga smärtan var kärlkrampen som satte in och när det blev dubbla budskap då blev det för mycket att hålla isär. Det var kärlkramp och cancer i kombination som orsakade denna hemska smärta i armarna. Med smärtstillande och nitroglycerin gick det rätt bra att häva det onda under dagen. Jag fick använda suscard för resten av dagen en långtidsverkande nitrotablett. För övrigt hände inte så mycket mer än att guldkanterna blev åtgärdade. Natten har varit lugn och bara bestått av någon dröm. Carpe diem

En händelsemorgon

Måndag 11 januari 2010 kl.04.27. Du dagboken du ser allting som jag tänker och känner. Du kan väl göra så allt det som väntar mig kan dröja lite längre innan det händer. Mina armar är så onda idag så jag kan inte stödja på dom. Jag vet inte vad det beror på. Från armbågarna ner till händerna verkar dom helt borta men gör väldigt ont. Jag har fått ordination på att ta mer medicin för att se om det går tillbaka. Om det fortsätter ska jag ta kontakt med sjukhuset igen. Det här är inte vad jag tänkt att göra idag. Men vad jag vill och vad som sker är helt olika saker. Om det ska vara så här det börjar då vill jag inte vara med så länge. Det fanns något jag hade förberett till några personer som en guldkant och som en påminnelse att dom finns kvar och inte är bortglömda bara för att helgerna är över. Jag får göra det först nu på morgonen om inte smärtan skulle ge med sig. Det verkar som om något är på gång som gärna hade kunnat få vänta ett tag till. Carpe diem

Utmaningen

Söndag 10 januari 2010 kl.04.20 Jag ska inte ta ut något i förväg men natten har varit lugn. Bland mina tankar så här i tiden mellan natt och dag så funderar jag mycket på om det är bara jag av de tusentalet p-cancerdrabbade som har de här upplevelserna? Jag skulle bli väldigt glad om någon fler kunde tala om hur det känns och upplevs att vandra den här vägen. Rimligtvis finns det fler. Men det märks inte på kommentarerna. Däremot kan jag tänka mig att av de tusentals som läser dagboken finns det flera stycken. Är det  kanske rädslan för att bli avslöjad som det inte kommer några kommentarer från mänen? Genom att skriva en kommentar så skulle jag känna mig stärkt och det går inte att se vem som skrivit om man inte skriver ut sin adress. Det skulle betyda så mycket om någon fler drabbad kunde ge sig till känna. Åtminstone tala om att ni finns. Att tro att jag är den ende som genomgår den här processen är helt uppåt väggarna fel. Det går att nämna prostatacancer vid namn om viljan finns. Carpe  diem

Frispel

Lördag 9 januari 2010 kl.04.22  Kära dagbok hur ska jag möta framtiden. Har jag någon framtid? Det är så många frågor jag har egentligen om hur det ska bli? Det finns inga svar förän efteråt och då är det försent. Jag vet att det jag kan göra nu är att ta vara på varje stund som jag får vakna upp till. Hur jag ska göra för att få tiden att bli det som är meningen att den ska bli vet jag inget om. När det kommer såna här tankar blir jag helt ställd. Vem vet egentligen vad som ska göras med tid som är över? Över, jag har ju bara tid som jag inte vet hur jag ska hantera för jag tänker mest på slutet. Det har snart gått ett år sen den första diagnosen kom och som sedan blev en slutgiltig dom. Det gnager och gnager och jag vet inte hur jag ska reagera egentligen. Tiden står helt stilla ibland och rusar iväg med raketfart ibland och jag får inget uträttat. Jag vet helt enkelt inte vad det är som snurrar i mitt huvud idag jag får ingen rätsida på någonting. För övrigt har natten varit lugn och jag har fått vila. Carpe diem

Att kämpa

Fredag 8 januari 2010 kl.04.20  En natt utan problem har börjat övergå i en ny dag. I går var det dags för prov inför droppet nästa vecka och det gick bra inga missar med sticken. När ska en kamp sluta egentligen? Är det när smärtorna blir för svåra eller när kroppen säger ifrån? Jag vet inget om varken det ena eller det andra bara det att frågan kommer upp med jämna mellanrum. Min kamp börjar att ta slut för kroppen håller på att ta alldeles slut och det verkar som att jag har inte mycket att kämpa för. Smärtorna gör så ont ibland att jag önskar att det vore över men samtidigt finns det en känsla av att jag har något kvar att strida för. Jag har inget konkret som skulle kunna framkalla den känslan men det måste finnas något. Det kan vara någon kärlek som jag inte uppfattat i mitt medvetande men som finns där omedvetet. Det kan också vara envishet att inte låta smärtan vinna för det är ju att lämna walk over. Att låta dessa två sidor strida kan göra att jag tänker försöka vara med lite till. För hur det än är så är det bra att ha dessa strider för då hinner jag inte tänka så mycket på vem vinnaren blir. Jag får bara lite mer tid. Carpe diem             Ps. Det noterades en ny gåva igår på 200:- så saldot är nu 7455:-  Tack för gåvan och tack alla givare Ds.

De sociala kontakterna

Torsdag 7 januari 2010 kl.04.23  Vad olika nätterna är. Den här natten har jag haft ont både i kropp och själ. När det gäller kroppen så är det höfter, rygg och knän som smärtat mest den här natten. Det själsliga har varit ångest och oro för olika saker som gäller andra personer. En konstig rädsla av att behandla människor olika. Jag har inte haft så mycket social kontakt med andra sedan A-M avled och det har inte blivit annorlunda sedan jag drabbats av sjukdom. Jag har mer eller mindre blivit folkskygg och därför är dagboken ett sätt att på något vis ha kontakt med omvärlden. Att liksom låsa omkring sig själv och därmed uppfattas som något främande är ju inget att dröma om. Till slut blir det en mardröm. Att förklara hur det är i verkligheten är inte det enklaste. Att ha kakan och äta den samtidigt har aldrig fungerat. I vissa situationer vet jag inte om jag ska vara tacksam eller bli arg. Omedvetet kanske det är frågan om döden som är nyckeln till hela den konstiga situationen jag tycker att jag befinner mig i. Frågan finns hela tiden hur och när på vilket sätt blir det?Carpe diem.

Att reagera

Onsdag 6 januari 2010 kl.04.25 Sömnen har lyckats igen. Det blev 5,5 timmar. Att kliva upp har börjat få problem. Balansen vill inte riktigt hänga med. Det har blivit mycket nära störtdykningar när jag reser mig upp utan att ha något att hålla mig i. Efter en stund har kroppen hunnit i fatt rörelsen och jag kan gå utan problem. Det märks mer och mer hur det ena efter det andra börjar att falla ur sina funktioner. Det är väl så att jag ska inte märka så mycket av förfallet som pågår men när jag inte har så mycket annat att vara uppmärksam på så märker jag det väldigt väl. Nog om mig. Det finns många andra som befinner sig i svårare situationer än vad jag gör och dom bör få känna att någon bryr sig. Jag vill bry mig men jag räcker inte till och därför blir det ofta inte mer än en tanke. Tänk bara att kunna stötta en enda så det blev ringar på vattnet och det gjorde att fler fick känna att någon bryr sig. Det skulle vara en skyldighet att bry sig om någon inte bara genom ord utan även handling. Och först av allt att alla inom samma familj försökte att bry sig om varandra. Under gårdagen noterades som gåva till stiftelsen 500:- och flyttade upp saldot till 7255;. Tack till  alla givare. Carpe diem

Tillväxt

Tisdag 5 januari 2010 kl.04.23  Den gångna natten har jag fått sova nästan ostört. Bara lite illamående och yrsel har stört lugnet. För att något ska växa krävs det näring. Det behövs även för metastaserna som sprider sig i skelettet. För att förhindra tillväxten får jag hormonimplantat. Efter ett tag så blir sjukdomen resistent mot behandlingen och börjar producera eget testosteron som är vad som behövs för att sprida sig vidare. När produktionen har nått den nivå som behövs tilltar spridningen och det blir näst intill hopplöst att försöka bromsa det som sker. För min del finns ingen hjälp för att få spridningen att bromsas upp. Jag vet vad som gäller och har väl till viss del försökt att anpassa mig till situationen för att göra det så lätt som möjligt att klara vardagen. Att gräma sig över vad som händer gör ingen nytta och att gräva ner sig i självömkan hjälper inte mycket. Jag försöker att få dagarna att passera genom olika saker. Jag har tittat på stiftelsen hur det går på den kanten. Det har inte varit så mycket händelser där heller. Sista gåvan noterades på julafton med 300:- och därmed slutade saldot år 2009 på 6755:- . Under det gångna året utgick det guldkanter till ett värde av 5514:- och det skedde mest under december månad. Guldkanterna bestod av allt från telefonkort på 150:- till blommor och choklad och ett och annat klädesplagg. Det har blivit lite spridning på gåvorna som gått ut. Jag tycker att det är viktigt att visa att stiftelsens gåvor används till vad det var tänkt till. Tack till alla givare. Och en god fortsättning på 2010. Carpe diem

Kärleksdrömar

Måndag 4 januari 2010 kl.04.20  Natten har blivit något av en tid när det delas mellan smärta och sömn. Just nu är det sömnen som har övertaget. I de halvvakna tillstånden så blir det många tankar och funderingar som korsar hjärnan. Visst skulle det vara bra att ha en vän eller käresta att dela denna tid med. Jag skulle gärna kunna tänka mig en sådan situation. Samtidigt tänker jag på hur själviskt det skulle vara att få det nu. Skulle jag kunna tänka mig att orsaka en förlust och en tomhet för någon annan bara för att själv få njuta av den tid som återstår? Några skulle säkert säga ja och andra skulle nog tänka sig för både en och två gånger och samtidigt bli väldigt frustrerad över tanken. Men kärlek är outgrundlig den kan ta sig många vägar och hitta andra sätt att uttrycka sig och då hjälper inga prövade vägar utan då rycks man bara med för det finns ingen riktig förklaring till vad som händer. Då finns inga hinder och ingenting kan stoppa det som sker då hjälper inga sansade tankar. Vad som händer sedan existerar inte det är helt bortblåst. Vilken tanke den blir bara en dröm men den är god så länge den är. Carpe diem

Kontakterna

Söndag 3 januari 2010 kl.04.30  Natten som just gått har liksom övriga nätter varit så gott som problemfri. Det finns alltid små undantag med smärtor som gör sig påminda när jag vänder på mig eller gör något som är annorlunda. När jag tänker tillbaka på det gångna året och allt som hänt så är det inte i första hand min sjukdom jag funderar över utan hur andra har reagerat när dom fått reda på hur det egentligen är. Så många avhopp som det blev av s.k. "vänner". Det var precis som om jag drabbats av pesten eller någon väldigt smittsam sjukdom. Det måste ju vara något liknande för alla andra som drabbats? Vad vore mer lämpligt än att skriva om det? Så småningom blev ju dagboken till och jag hittade något som passade mig. Att den skulle få så stor respons när jag tillät andra att läsa den det trodde jag aldrig. Min tid börjar att gå mot slutet och jag tror att genom min dagbok har jag kanske fått människor att inse att prostatacancer inte smittar men ger den drabbade ett helvete som man inte vill önska någon annan. Men trots allt finns det fortfarande människor som inte vill ta till sig av den hårda verkligheten utan försöker på många vis se till att informationen inte ska komma fram. Att vänner och anhöriga kan umgås och ha vetskap om vad som sker hos den som är sjuk är en kunnskap minst lika mycket värd som något annat och den smittar inte. Carpe diem

I uppbrott

LÖRDAG 2 JANUARI 2010 KL.04.20 Den gångna natten har varit en delvis vakennatt och tankenatt. Mina tankar har gått till alla andra i min situation. Jag tror att dom flesta har funnit ett sätt att handskas med sjukdomen. Mitt sätt har blivit att skriva en form av dagbok där mina olika känslor kommer fram och jag kan genom att läsa efteråt få en uppfattning om hur jag mår. Jag har skrivit mest för mig själv och dagboken för det har blivit ett slags luftväg som gör det lättare att ta itu med dagen som kommer. Samtidigt har jag gett tillåtelse för andra att läsa det jag skriver. Det kanske inte faller alla på läppen. Då tänker jag som så att det är för mig jag skriver och därför behöver det inte vara tillrättalagt för att passa alla. Det finns så många fler som drabbats av sjukdomen och genom det jag lämnar ut kanske får ork och kraft till att öppna sig för de närmaste så inte allt stängs inne och en vacker dag blir en explosion som kan sabotera en hel gemenskap. Rubriken som jag har är ju för att det är ju så min verklighet är. Att nästan jämnt tänka på det man lider av är ju inte så uppbyggligt och för att avleda en del av tankarna så startade jag stiftelsen för att lägga energin på något annat. Att göra detta har varit stimulerande och gett mig möjligheter att visa andra i samma utsatta situation  att dom inte är ensamma. Den tid som är kvar ska jag ägna åt min dagbok och stiftelse så något av alltihop kan få vara en stötta för någon annan. Jag tänker inte låta någon att ändra på detta. Carpe diem

Nytt år

Nyårsdagen 01 januari 2010 kl.04.27  Nyårsnatten har paserat utan några påfrästningar som stört sömnen nämnvärt. Att tänka sig en nyårsafton utan allt ståhej trodde jag inte så mycket på. Oftast ska det vara ett överdåd av mat och folk och alla ska vara värst. Min nyårsafton blev lugn och stillsam med i stort sett bara ljudet av konversationen kring bordet. Jag blev bjuden in till hyresvärdparet igen. En lagom måltid med kaffe och rullrån och pepparkaka som efterrätt. Enkelt och väldigt skön atmosfär var vad som gällde. En nyårsafton som blev en väldigt fin upplevelse. Efter någon timme tog tröttheten ut sin rätt och jag återvände hem. För att få lite mer stämning tände jag en liten brasa i öppna spisen, med ved som kommit någonstans ifrån utan min beställning, en gåva från någon. Medan brasan brann så somnade jag och sov nästan över tolvslaget. Men att en nyårsafton kan bli så fin och minnesvärd utan uppståndelse bevisades med råge. Jag är lyckligt lottad med sådana hyresvärdar. Nu är det ett nytt år och det gäller att förvalta det väl. Carpe diem