Torsdag 21 januari 2010 kl.04.25 Det är något som står i vägen för mig just nu. Någonting som jag måste få någon form av klarhet i. Varför blir vi så ställda så fort det pratas om döden? Jag har börjat att fundera mer och mer på hur det kommer att kännas och vad är och blir det sista jag kommer att förnimma när den sista sucken lämnar kroppen? Det sägs att hörseln är det sista som lämnar kroppen. Kommer jag att höra någon i närheten beklaga sorgen eller en lättnadens suck över att det är slut? Jag kommer nog att vara för upptagen av att hålla smärta och sömn på avstånd så jag märker nog ingenting. Tidigare har det inte varit så viktigt att ta upp frågan om liv och död men det är som att det pockar på och försöka få reda på så mycket som möjligt innan den dagen är här. Upplevelserna som jag kan få kan ju följa med om det skulle vara så att det finns en andra sida. Det är ju ingen som har talat om om den finns för ingen har kommit tillbaka och talat om det för någon. En annan sak som också har blivit mer påtaglig är att om någon påstår något som inte är sant så känner jag mig skyldig. Jag tar åt mig vad andra beskylls för och får oro som kan vara länge för något jag ej har någon vetskap. Jag har blivit mycket känsligare för vad som sker runt ikring mig. "När det kommer till kritan så är jag väl skyldig till händelserna på Haiti också." Carpe diem
torsdag 21 januari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
God morgon !Ja du har många funderingar,och det är inte undra på.Att det sista som lämnar en är hörseln,det tror jag.Men jag tror att när det tiden är inne,att gå vidare.Så är man också redo,då har lugnet o längtan att få somna in infunnit sig.Och då tror jag inte man är ensam.Utan någon man hållt mycket kär,från andra sidan kommer och hämtar hem en.Lugnt och smärtfritt. Ja om man inte är stark o frisk,på en tidså krymper självförtroende mm.Man blir känsligare mer sårbar.Naturligtvis märker andra det också, och passar då på att ge en känga för att tvåla till en.Nej Gösta försök att inte bry dig om sådant,utan se bara till din dagbok ,så många som vill dig väl och skriver så fint.Det är de du ska ta till dig ,för det är uppmuntran du behöver,inte kängor,utav personer som inte förstår bättre.Lova nu att inte ta på dig andras skulbeläggningar,de kan de ta ut på någon annan ,som är frisk och kan ge svar på tal.Hoppas något jag skrivit,kan skänka dig lite lugn.Ser fram emot din dagbok i morgon igen.Hälsningar o kram från en medmänniska.
SvaraRaderaMorr´n Gösta!
SvaraRaderaDu skriver inte hur natten har varit och det tar jag som ett tecken på att den varit god. Det är väl inte så konstigt att du har många funderingar. Det hade väl varit lättare om du haft någon att diskutera dem med. Att det finns en andra sida vill jag gärna tro på. TV-programmet "Det okända" går ju ut på att det finns andar som kommer tillbaka, eller som inte har gått till ljuset. Det är väl bevisat att hörseln är det sista som lämnar en.
Varför ska du ta åt dig andras beskyllningar för? Du har ju nog med din egen situation och jag tror inte att du har levt ett liv som du behöver ångra. Du ska bara bry dig om dig själv och förbereda dig, så gott det går, till slutet.
Det är svårt att skriva positiva saker när du verkar så deppig idag.
Jag hoppas att din dag blir bra och att du inte ska ta på dig andras dumheter. Carpe diem
Skickar många många mjuka kramar till dig.
Ninni
har inga ord just nu men ja önskar dej en bra dag många kramar Rufsan
SvaraRaderaDu finns med i min varma tanke...
SvaraRaderaKram Dalkullan
Hej Gösta! Förstår att du har många funderingar, konstigt vore det annars.Men någon skuldbelastning ska du inte ha.När man inte är bra så är man mer känslig.Man är så sårbar.Jag har märkt det själ även om jag alltid varit en känslig person.
SvaraRaderaMen när man är helt frisk klarar man av det bättre.
Jag tror också att när dagen är inne så kommer det någon kär att hämta hem oss.Det är min tro och i det fallet en ganska stark tro.Jag har suttit och vakat vid flera dödsbäddar och det har varit så ljust och fint även om min sorg varit så stor har jag känt ett sådan styrka.
Jag fick några fina verser av en god vän. Vid havets strand har jag byggt mitt bo.
Där vind och vatten gör vågor som vaggar mig till ro.
Vid havets strand finns kraft för trött och frusen själ
Där stryks sorgen från min panna av goda händer
som vill mig väl.
Vid havets strand får jag vandra med soluppgångens mjuka andetag.
Där föds sången som bär mitt hjärta dag efter dag.
Vid havets strand ska jag sist får sjunka ner.
Nu är jag framme,det som förut bedrövat mig finns ej mer.
Vid havets strand kommer någon vid min sida och viskar mitt namn:
Mitt älskade barn-Nu är Du Hemma- Kom i Min Famn.
Kram och vänliga hälsningar Doris
Hej Gösta!
SvaraRaderaVarför blir vi så ställda när det pratas om döden skriver du. Jag tror det är för att vi inte vet något om den, vare sig hur eller när den kommer till oss eller hur det eventuellt blir sedan. Mina nära anhöriga har avlidit väldigt plötsligt så jag har inte hunnit vara med när dom lämnat oss. Jag tänker ibland på hur det kommer att bli trots att jag tror mig vara frisk, men jag kan förstå att du funderar en hel del kring detta och att du i morse var lite deprimerad just med anledning av de här tankarna. Men jag hoppas du hittills haft och fortsätter att ha en ganska så bra dag trots funderingarna. Läste versraderna som Doris skickat, de var så fina!
Jag tänker på dig Gösta och ta hand om dig och du ska ju veta att det inte finns många sådana som du med sån empati och välvilja mot andra som du har. Ser fram mot morgondagens dagboksanteckning och till dess Varma kramar från Småländskan.
Hej Gösta,hoppas att någon vänlig själ tittat in till dig idag,om inte så hoppas vi på att någon tittar in till dig imorgon,för en liten pratstund och med lite gott fikabröd till.Det är du väl värd.Kanske det känns bättre imorgon ,om du får sova inatt o vara någesånär smärtfri.Vi är många som känner med dig,och vi ser fram emot att läsa din dagbok imorgon igen,(du är inte ensam).Så det blir nog ialla fall "carpie diem i afton.Hälsningar o kram från en medmänniska igen.
SvaraRaderaHej Gösta!
SvaraRaderaJag följer din blogg o gör det med intresse och känner med dej.
Hoppas att du kan känna ro och ett lugn var dag,fast du kämpar med värk o trötthet.
Lägg den energi som du har under dagen bara på sådant som du tycker om .
Stor kram gösta från mej! /Lilla My
God kväll Gösta!
SvaraRaderaTänker på Dej och hoppas Du får en lugn o smärtfri natt
önskar En medmänniska från Skåne
Hej!
SvaraRaderaVad jag har hört så är det vårt doftsinne som vi har kvar längst.
Vid en dödsbädd som jag var med om, ordnade jag doftlampa med lavendel, skön musik, och ljus.
Det blev "gott" för närstående och jag hoppas att det också gav något på vägen till den som skulle vidare....
Hoppas Du pratat med någon eller noterat någonstans hur Du vill ha det, så Du och närstående kan känna ett lugn inför det som ska ske samt att du känner Dig tillfreds.
Varför inte ha en "begravning" NU medan Du är i livet?
Samla nära och kära (be om hjälp om Du inte orkar själv) för ett farväl.
Då kan Du få höra alla de vackra orden om Dig och få uppleva blommorna etc. etc.
Konstigt... ja kanske, men varför inte???
Blir ett fint minne för nära och kära och något att ta med sig på sin färd...
Har själv de tankarna efter en film jag såg som handlade just om att veta om sin död.
Varför inte våga våga.....vad har man att förlora?
Blomman
Go´kväll Gösta,
SvaraRaderaja, du, det år svårt att prata om döden. En kompis till mig, som miste sin son, 18 år, i cancer för ett år sedan, ringde till mig igår kväll efter besök på sjukhuset: Han har cancer i levern, aggressiv, så han har inte långt kvar. Jag tror inte det är sant!! Han är helt utom sig av oro, han är singel, men, kan prata med mig. Jag vet inte vad jag säga, han kommer ej att överleva detta enl läkarna. Hur i fridens namn ska han orka när han fortfarande mår så psykiskt dåligt efter sonens smärtsamma död. Ja, jag vet inte hur jag ska kunna stötta, förstår inte hur detta ska gå. Det han gått igenom går ej att beskriva.
Orkar han vara "stark" ännu en gång, eller...
Jag är så ledsen.
Kram/
Döden är svår att prata om för den är en av få saker vi inte kan undvika. Vi kan inte kontrollera den eller avstyra den. Den har total kontroll över oss.
SvaraRaderaDet skrämmer oss att vara maktlösa inför detta.
Jag är dock säker på att när ens stund är kommen så är man redo, annars är stunden inte kommen.
Min mormor gick bort förra året, hon hade svåra smärtor och kvällen innan grät hon i telefon när jag pratade med henne. Dagen efter blev jag kallad till sjukhemmet och satt hos henne när hon somnade in.
Hon låg stilla och var lugn, hon hade inte ont och jag vet att hon hörde mig. Jag sa att jag älskar henne och att hon inte skulle oroa sig och lämna allt praktiskt till mig, hon ryckte till och vände huvudet mot mig snabbt. Sen tog hon 3 djupa andetag med någon minuts mellanrum och sen var det över.
Jag tror att det är lättare för människor att släppa taget om de vet att de inte behöver oroa sig för dem/det som de lämnar efter sig och att man bara finns där för dem.
Var inte rädd Gösta, kämpa på mot sjukdomen och tro inget annat än att du klarar detta.
Din stund är inte kommen förrän du är redo för det och då har du inget att vara rädd för.
Och känn dig inte skyldig för andras handlingar, du har nog att tänka på själv.
Du gör det DU kan och för dig själv, inte någon annan.
Kram från Marléne