söndag 3 januari 2010

Kontakterna

Söndag 3 januari 2010 kl.04.30  Natten som just gått har liksom övriga nätter varit så gott som problemfri. Det finns alltid små undantag med smärtor som gör sig påminda när jag vänder på mig eller gör något som är annorlunda. När jag tänker tillbaka på det gångna året och allt som hänt så är det inte i första hand min sjukdom jag funderar över utan hur andra har reagerat när dom fått reda på hur det egentligen är. Så många avhopp som det blev av s.k. "vänner". Det var precis som om jag drabbats av pesten eller någon väldigt smittsam sjukdom. Det måste ju vara något liknande för alla andra som drabbats? Vad vore mer lämpligt än att skriva om det? Så småningom blev ju dagboken till och jag hittade något som passade mig. Att den skulle få så stor respons när jag tillät andra att läsa den det trodde jag aldrig. Min tid börjar att gå mot slutet och jag tror att genom min dagbok har jag kanske fått människor att inse att prostatacancer inte smittar men ger den drabbade ett helvete som man inte vill önska någon annan. Men trots allt finns det fortfarande människor som inte vill ta till sig av den hårda verkligheten utan försöker på många vis se till att informationen inte ska komma fram. Att vänner och anhöriga kan umgås och ha vetskap om vad som sker hos den som är sjuk är en kunnskap minst lika mycket värd som något annat och den smittar inte. Carpe diem

10 kommentarer:

  1. Godmorgon och Gott Nytt År. Skönt att natten varit så pass bra. Det unnar jag dig. Ja du Gösta att vänner sviker då det blir tal om allvarlig sjukdom det har vi allt fått mäska. Min man har haft sin diagnos parkinsons sjukdom. En sjukdom som är helt förfärlig.Långdragen och det verkar aldrig bli något slut. På tal om vänner ja kanske s.knvnner, de visste mycket väl såväl tel.nummer och adress då min man var ifull fart, skjutsar och pengalån då var det inte svårt att höra av sig, men sedan han blivit så hr svårt sjuk så verkar de ha (glömt) allt. Men bätre är då att själv försöka att glömma, det finns andra vänner vänner i liknande situation som oss själva. ja detta var lite tankar.'Carpe diem!
    Gunnel i Jönköping!

    SvaraRadera
  2. Morr´n Gösta!
    Vad underbart att du återigen fått en "god natt".
    Det där med vänner som helt plötsligt glömmer bort en tror jag beror på att man inte kan vara lika aktiv som förr. Man behöver inte ha cancer som du har utan det är samma sak med annan sjukdom som gör en t ex rörelsehindrad. För dig som är ensam är detta jobbigare än för den som i alla fall har en partner som inte sviker. Som det har blivit så drar man sig undan. Det går att skapa ett drägligt liv ändå.
    Nu är det ett nytt år och det ska bli spännande att se vad det har att erbjuda.
    Jag hoppas att du får en bra dag. Carpe diem
    Många många mjuka kramar
    Ninni

    SvaraRadera
  3. God morgon Gösta!
    Jag är glad att du haft en god natt och vaknar till en ny dag! Om du bara visste, vad gott du gör med din dagbok. Jag miste min man i samma typ av cancer som du och vad han och jag genomled vet bar du Gösta! Våra barn förstod inte riktigt. Du har satt ord på allt det som händer, vad man känner, tänker, oroas inför m.m..
    Idag har jag tre i min bekantskapskrets som har prostatacancer och genom vad du "lärt" mig har jag lyckats nå dessa familjer och kan du tänka dig? Nu pratar vi med varandra, deras verkliga vänner om allt detta. Jag lovar dig, att utan din dagbok hade detta aldrig kunnat hända. Folk är rädda att ta tag i något, som de inte känner till. Vet inte hur de skall tackla det.
    Slutligen i min långa kommentar vill jag säga: fortsätt Gösta, du hjälper så många och lättar upp vardagen för dem. De känner, att de inte är ensamma och nu kan man PRATA om det.
    En jättestor bamsekram!
    Mafina

    SvaraRadera
  4. godmorgon,Gösta.läste de du sklrev om vänner som försvinner.Tror att de e rädsla o okunnighet för min del va de så hade en vän som fick lungcancer som sedan spred sejtill övriga delar i kroppen.Jag blev så rädd för ja visste inte hur ja skulle bete mej,eller vad ja fick säja.Men en dag pratade vi ut o kom ännu närmare varandra ja följde med på läkarbesök på röntgen ja blev delaktig o ju mer ja fick veta desto svårare blev det men samtidigt förenklades allt jag var med ända till sista andetaget då jag satt o prata o höll hans hand så kunskapen man får utav nått sånt här e så viktig för oss alla,friska som sjuka så tack för att du delar med dej av din dagbok ha en fortsatt bra dag många kramar o tankar Helena

    SvaraRadera
  5. Godmorgon Gösta
    I nöden prövas vännen, när en sjukdom eller dödsfall drabbat en familj då visar det sig snart vilka som är ens vänner, många är rädda för dom vet inte hur dom skall tackla det, dom vet inte om dom vågar prata om deras sjukdom eller att vännens partnern har dött då låter dom hellre bli o går undan. Det sitter säkert många därute som läser din dagbok och gärna skulle skriva till dig men vet inte hur dom skall formulera sig, eller att dom har nån vän- arbetskamrat som drabbats av sjukdom eller dödsfall och inte vågar ta kontakt, visa genom att skriva ett kort att ni tänker på dom i den svåra stunden. Idag skiner solen här men så kallt. Ha nu en fortsatt fin dag Gösta Kram Barbro Carpe diem

    SvaraRadera
  6. Hej Gösta!Skönt att din natt varit ganska bra.
    Visst är det så att många människor är rädda och vet inte hur dom ska hanterar när någon blivit allvarligt sjuk eller att man plötsligt mist någon när stående.En liten hälsning igenom ett kort eller telefonsamtal känns alltid bra,om man inte har möjlighet att besöka personen.Jag själv försöker alltid förmedlar mig igenom ett telefonsamtal eller att skriva några rader om jag inte har möjlighet att besöka
    Men många vet inte hur dom ska hanterar situationen därför uteblir både besök och telefonsamtal.Ha det så gott kram Doris

    SvaraRadera
  7. Ja du Gösta,de där med vänner/arbetskamrater som sviker är verkligen ett problem,jag har en fd arbetskolega som drabbats av cancer,o mig veterligen, så är de bara jag utanför familjen som besöker honom på sjukhuset,de e skandal,men tyvärr den bistra sanningen.Varför? Ha de så bra de går,o tack för att vi får följa dig i din dagbok.Hälsningar Helge Carpe diem.

    SvaraRadera
  8. Hej Gösta!

    Att vänner sviker vid svår sjukdom, är alltför vanligt. Vi brukar säga, att det är de "riktiga vännerna" som stannar kvar. Jag tror, att många blr väldigt rädda när någon drabbas av svår sjukdom, dom vet inte hur dom skall bete sig. Framförallt är dom rädda för att själv drabbas.

    Min man hade en arbetskamrat, vars fru drabbades av cancer, de enda vännerna som stannade kvar var min och jag.

    Vi har haft tur, eftersom min man också är svårt hjärtsjuk. Våra så kallade "riktiga vänner" har vi kvar. Dom andra kan vi gott vara utan.

    Hoppas din dag blir så bra som den kan, att smärtorna håller sig på avstånd.

    STYRKEKRAMAR

    Ingalil m familj

    SvaraRadera
  9. Hej Gösta!
    Skönt med en nästan problemfri natt för dig! Visst är det konstigt hur människor reagerar när dom får reda på att någon drabbats av sjukdom, ex-vis cancer som i ditt fall. Många gör precis som strutsen, stoppar huvudet i sanden, gör allt dom kan för att antingen undvika personen i fråga eller så försöker dom undvika att prata om sjukdomen och hur den drabbade mår och har det. Jag vet att när det väl är för sent att prata om det hela, när den som drabbats har avlidit, ja då ångrar dom sig fruktansvärt och kan inte förlåta sig för att dom inte sa det dom ville ha sagt. Så är de flesta människor i ett nötskal. Tyvärr. Det är bland annat av den orsaken jag verkligen uppskattar din dagbok och din öppenhet, som ger mig mod och styrka, och fler med mig, att tackla olika typer av problem contra såväl mig själv och contra andra människor i min närhet.
    All din kunskap, din vilja och ditt engagemang att dela med dig gör många runt om i landet väldigt gott. Du är en fantastisk person!
    Ha det gott resten av dagen och den kommande natten och som vanligt tänker jag med värme på dig!
    Många varma kramar från Småländskan

    SvaraRadera
  10. Hej Gösta.Ja det är många sk vänner som sviker när någon blir långvarigt eller allvarligt sjuk,(det svider)för de är då man behöver dem som bäst.Men de kommer att få igen en dag,när de själva drabbas av sjukdom,och vännerna försvinner.Men själv har jag fått en ny riktig vän,som drabbats som dig.Så det är på nära håll jag kan se hur bra vi båda mår av att finnas till för varandra.Vi kan skoja skratta gråta krama varandra,och bara hålla handen en stund,en stund av värme o gemenskap.Det önskar jag dig Gösta och dem i samma situation. Gösta du har fått många nya vänner genom din dagbok,som jag hoppas kunna följa ett tag till.Hälsningar o kram en medmänniska

    SvaraRadera