Torsdag 14 januari 2010 kl.04.25 Hitills har det varit en vakennatt. Det verkar finnas en oro som är svår att definiera. Samtidigt verkar det vara en kamp mellan olika krafter. Att befinna sig i denna stridszon känns allt annat än trivsamt den gör att jag blir stressad och okoncentrerad. Mitt sjukdomstillstånd påverkas väldigt negativt och ger plats för snabbare tillväxt av metastaserna. Jag har inget som kan ge mig ett lugnare tillstånd nu. Splittringen som känns är nog början på att jag ska vidare. Tiden känns inte rätt men i det fallet har jag inget att sätta emot. I dag är det dags för droppet igen vilket jag upplever som slöseri för jag märker ingen skillnad. Att få ha den här upplevelsen känns mer skrämmande än vad jag kunnat föreställa mig. Det känns precis som att jag skulle behöva komma till ro på något vis. Förvisso finns det ljusa sidor också men det verkar som dom håller på att blekna bort. Men jag måste försöka ett tag till och hämta igen den kraft som kan göra mitt liv lite längre. Carpe diem
torsdag 14 januari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Gösta, denna gång kan jag nog inte skriva "god morgon" - det är ingen god morgon för dig! Det är fruktansvärt, att det skall vara så här för dig. Måste tala om, att i natt kunde jag inte sova alls, vet inte varför, hade dig i tankarna och på något sätt kände jag, att din dagbok idag inte skulle bli som vanligt! Önskar jag kunde göra något för dig! Förstår, att du upplever att den behandling du får inte hjälper, men den kanske gör det, trots att du känner det så nu. Oron du känner gör det ju inte bättre. Undrar hur du skall orka ta dig till behandlingen? Men du, försök Gösta. Tänk så här, att alla vi här tänker på dig, vi vill alla, att du skall orka fortsätta länge än! Försök att inte ge upp! Kommer att ha dig i tankarna nu och be för dig! Du är en allför god och omtänksam person för att lida så här. Kan du få något som du kan ta för att lugna din oro? Mina ord känns så tomma, men jag har svårt att formulera mig som du kan.
SvaraRaderaHär kommer massor med varma, lugnande kramar från mafina.
Carpe diem!
idag var det inte lätt att sätta ord på tankarna,vill bara att du ska veta att vi e så många som önskar att ditt liv såg annorlunda ut.Att du va frisk.Tyvärr kan vi inte ändra det,men vi e med dej på vägen .du e inte ensam.Hoppas det inte blir problem på sjukhuset nu utan att de går bra där många varma kramar o tankar till dej Gösta från Helena
SvaraRaderaHej Gösta,instämmer med ovanstående mafina,och allt jag skriver känns så fel,fasst jag vill så väl.Jag känner mycket väl igen det du skriver,och det är då som man står brevid känner sig så maktlös.Själv har jag bara,kunnat vara där lyssnat och hållt handen.-Jag tycker att du kunde få någon som gick hem till dig,som du kunde få prata med,få lite stöd o hjälp.Om inte annat kunde väl diakonen titta in till dig.Du ska se att natten kommer bli lugn,och du får sova.Så ser jag (vi alla) fram emot att läsa din dagbok imorgon igen.hälsningar o kram från en medmänniska. carpie diem
SvaraRaderaHej Gösta !Förstår att det kommer stunder då du helst vill ge upp och att du misströstar när det gäller droppet.Men hoppas att det gör någon verkan.Vi är många som önskar att du är med oss länge till.Men det är så lite vi kan göra för dig.
SvaraRaderaDu skulle behöva någon i din närhet som kom på besök och du fick en förtrolig pratstund med.Jag låg också vaken i natt och tänkte då på dig och önskan om att det skulle ändrar sig till det bättre.Lycka till i dag ,tankarna är hos dig Kram Doris
Ja Du Gösta så liten och ynklig och förtvivlad man kan bli och känna sig vissa dagar ....jag frågar mig återigen varför ska de behöva vara så här. . varför ska människor lida så förbannat..tankarna går till Dig men vad hjälper de..usch och fy så orättvist livet ska vara...så tittar jag på allt elände som människorna ska behöva gå igenom på Haiti...De känns tungt idag men jag hoppas att besöket på vårdcentralen går bra och att Sandra och Du får en trevlig stund efteråt med en knastrande brasa i öppna spisen och något gott smaskigt till kaffet (en semla kanske)man får fuska ibland och börja tidigare tycker jag..Ett litet avbrott i vardagen som Du är så värd att få uppleva....Stor kram till Er båda från Ulla som önskar att jag kunde få vara med......
SvaraRaderaHej Gösta!
SvaraRaderaDin natt och din morgon har inte varit något bra ser jag. Förstår att du misströstar emellanåt, det är inte alls konstigt. Idag känns alla ord så tunna att sätta på pränt, men jag hoppas och tror att din droppbehandling gör nytta, även om det inte känns så just nu. Får du tillfälle att prata med läkaren när du är på vårdcentralen för droppet? Det hade nog inte varit helt fel att få en pratstund med honom eller henne. Men det kanske bara är behandlingen då ska få och inget läkarbesök. Jag är med dig i mina tankar hela tiden och hoppas och tror och vill att du är med oss bra länge än! Ser fram emot din dagboksanteckning i morgon och tills dess hoppas jag att din tillvaro blir så bra den kan bli och att den kommande natten blir bättre och du får sova ordentligt.
Varma kramar till dig från Småländskan!
Hej Gösta!
SvaraRaderaVilken förtvivlan jag upplever idag sedan jag läst din dagbok. Kanske gör droppet någon nytta. Du vet ju inte hur du skulle ha mått utan denna behandling. Är du fortfarande för "frisk" för att få besök av den palliativa gruppen?
Jag har svårt att koncentrera mig på denna kommentar idag. Man känner sig så maktlös när man inte kan komma nära och trösta dig.
Hoppas att allt går bra idag och att du kan få prata av dig och kanske få något råd om hur du ska hantera din situation som den har blivit nu. Carpe diem
Skickar många många mjuka kramar
Ninni
Kämpa på Gösta! Följer dig varje dag och hoppas få göra det länge framöver.. Kramar Karolina
SvaraRadera¨Hej Gösta! Jag håller med om att du behöver nån att prata bort en stund med.Hoppas det har gått bra i dag. Kramar från Lilian
SvaraRaderaStyrkekram från fru B
SvaraRaderaHej Gösta! Hoppas Du får kraft och mod att orka med länge än. Läser Din dagbok varje dag och tänker på Dej. Hoppas Du får sova i natt för då blir allt så mycket lättare dagen efter.
SvaraRaderaEn medmänniska från Skåne
Kära Gösta. Jag följer din blogg och jag önskar att jag på något vis kunde skänka dig styrka för att orka kämpa. Jag förlorade min man 32 år gammal och nybliven pappa till vår lilla pojke i cancer i mars förra året. Jag kan aldrig någonsin sätta mig in i de tankar som snurrar runt i ditt huvud och den hemska ångesten som förstör din sömn som du behöver för att orka kämpa. Du skall inte behöva ha ont eller känna ångest. Min man fick hjälp av det palliativa teamet att dämpa både ångest och smärta och jag upplevde att han blev lungnare. Jag hoppas att det gick bra på vårdcentralen idag och du skall se att det visst fungerar. Du får inte ge upp. Varma kramar Catrine
SvaraRadera