Äntligen mötet

Söndag 28 februari 2010 kl.04.19  Äntligen möts vi efter 46 år. Jag hade mycket fjärilar innan hon kom. När tiden var inne och bilen kom in på gården kändes allt enormt bra. En lång tids sökande var till ända. Det går inte att beskriva känslan jag fick när vi möttes den var enorm. Hela eftermiddagen och kvällen gick väldigt fort men det blev gemensam måltid och en lång stund av att titta på olika foton. Att efter så lång tid få träffas över en helg och plocka i minnet gör ju inte att vi hunnit ikapp vår tid. Det kommer att ta många dagar för det. En sak har vi kommit fram till. Vi ska inte gräva i orsakerna till att det blev så här men en del är helt och hållet mitt fel och det är att jag tog inte mitt ansvar som ung. Det som jag och Marianne ska göra nu är att försöka göra det bästa av den tid vi kan få tillsammans och för mig att lära känna henne och hennes man. Den här helgen var den bästa guldkant som någon kunnat ge mig och det gäller att förvalta den väl. I dag blir det att umgås och hitta mer  som är gemensamt för oss. Carpe diem          Ps. Sänder en tanke till dig Tina och hoppas på bättring Ds.

Oron inför återföreningen

Lördag 27 februari 2010 kl.04.18  Natten har varit nästan lika blöt som föregående samt att det har funnits lite pirr inför dagen. Nu har dagen kommit då jag ska få träffa min dotter efter 46-år. Det känns lite innanför bröstet att vara så nära och vänta. Lite undran finns också hur det kommer att kännas och möta henne. Kommer jag att palla för känslorna som kommer att bubbla upp vid att få se henne? Det är så mycke undringar över hur dagen kommer att bli. Jag hoppas verkligen att jag kan möta henne utan för stora känsloyttringar som skulle kunna skrämma henne. Som du ser dagboken så är jag rätt så okoncentrerad just nu men det tror jag att det är förlåtligt att vara. När det förflutit så lång tid så är det mycket frågor och många saker att fundera över. Jag tror att det kommer att gå bra fast det blir nog lite trevande i början. Nu återstår det bara att hämta kraft så jag kan möta henne utan att se för sliten ut och försöka vara naturlig. Carpe diem

Om gårdagen

Fredag 26 februari 2010 kl.04.16  Efter en dag med långdragna behandlingar var det skönt att få komma hem och bara koppla av. Natten blev väldigt blöt beroende på hormonimplantatet så sömnen blev något störd. Morgonen känns tung på något vis som om det är oroligt på fronten. Inför morgondagen ska det förberedas så lite av oro kommer väl för det också. Det har blivit lite mycket nu på sista tiden så jag har väl inte hunnit med att ta in allt. Behandlingarna drog ut på tiden i går det som brukar ta 20-25 minuter tog två och en halv timme så lite frustrerad blev jag. Men nu är det bara att fortsätta med vad som komma ska. I dag ska jag se till så att det blir lite mat inhandlat till helgen och sedan är det bara att ta det lugnt. Jag kan fördriva tiden med OS och sovstunderna så det blir nog inga problem att få tiden att gå. Carpe diem

Inför behandlingarna

Torsdag 25 februari 2010 kl.04.44 Efter att ha sett Sveriges guldtävling i stafett var det ingen konst att kunna sova gott i några timmar. Nackbesväret har funnits hela tiden men inte märkts så mycket i liggläge. Jag har kunnat sträcka ut i hela min längd. Dagen ska ägnas åt behandlingar och efter så är det bara att komma hem och sova några timmar. Jag har inte så mycket mer att säga just nu. Det är en sak som det inte sagts så mycket om och det är stiftelsen. Den ligger i stort sett kvar på samma nivå som före jul. Det har inte hänt så mycket. Jag har delat ut några små guldkanter som inte gjort så märkbara märken så därför är saldot fortfarande 7755:- och det är stor risk att det inte händer så mycket mer. Det har varit stora händelser runt i världen och det har varit viktigare att försöka bistå i de aktiviteterna. Carpe diem

Nackkramp

Onsdag 24 februari 2010 kl.04.16  Smärtgenomslaget häromkvällen var nog bara tillfälligt. Men det har tillkommit något annat i stället. Ett kramptillstånd i nacken som har kommit och gått förut men har blivit mer stadigvarande det sista dygnet. Det känns som något tryckande från sidorna och påverkar kraften att hålla huvudet uppe. Samtidigt är det en påverkan på hela halsen. Jag tänker ta upp det i morgon när jag får mina behandlingar. Det kan vara påverkan av medicinen eller så är det skelettet i nacken som är angripet av metastaser. Den här svagheten har inte varit så påtaglig förut. När jag skulle hämta posten i går var jag tvungen att gå in hos hyresvärden för att vila innan jag gick hem. Det var -24 just då och nu på morgonen är det -32 så i dag sticker jag inte ut näsan. Det har varit kallt tillräckligt länge nu och detsamma är det med snön. Jag skulle se skidåkningen i går men det blev som vanligt jag somnade ifrån alltihop. I dag blir det bara avkoppling och besök av städpatrullen. Så det passar bra att det blir nystädat till besöket i helgen.  Carpe diem

Återfallet

Tisdag 23 februari 2010 kl.04.14  När jag äntligen har börjat så sakteliga att vänja mig vid de rätt så behagliga mornarna så kommer en riktigt hård påminnelse om hur ont jag kan ha. Vid 23-tiden började en värk att komma sakta smygande för att slå ut fullt en halvtimme senare. Jag hade förebyggt med medicin innan och tog extra vid första känningen men det gick inte att få stopp direkt utan det tog en halvtimme innan den var stoppad. Det går inte att vara säker mot någonting för det kan slå till när som helst. Jag har haft en någotsånär lugn natt efter denna känning. Jag hoppas innerligt att det inte börjar komma fler för det är ingen god bild av fortsättningen. Många tror kanske att man blir härdad men det blir man aldrig. Det känns och upplevs precis som i början. Jag vill inte tro att det har förändrats men säker kan jag inte vara. Jag ska ändå försöka lägga mina tankar på något bättre. Det som har hänt detta dygn får inte rasera det goda som känts innan. Ett bakslag får inte överskugga det ljusa. Carpe diem

Sömnproblemet

Måndag 22 februari 2010 kl.04.24  Jag har sett starterna på skidskyttet och sedan vet jag inte vad som hänt för jag har bara somnat. När jag vaknar till befinner jag mig i ett helt annat program och är inte säker på om det är dag eller natt. Det känns konstigt med den här tidsförflyttningen när jag inte vet vad som hänt. För mig har det blivit att ta till repriserna för att kunna följa med i vad som händer på OS. Sömnperioderna har börjat bli ett problem för mig för jag börjar få svårt att hålla reda på vilket datum och dag det är. Jag får försöka att sova mer på nätterna och på det viset få en naturlig sida på dygnet. Så länge jag kan hålla smärtor och andra obehag på avstånd kan det kanske fungera. Dagen som kommer är helt blank men det kan bli mer släktforskning. Att ha något annat att lägga energi på är nog mer hälsosamt än att låta sjukdomen ta all kraft. Tids nog behöver jag krafterna till att orka med prövningarna som väntar. Dom kommer men när och hur. Jag tänker inte låta tankarna fastna i grubbel över det. Carpe diem                        Ps. Förra veckans intervju i länstidningen finns i dag att läsa på webben    Länstidningen Östersund/Berg.  Ds.

Njutningar

Söndag 21 februari 2010 kl.04.14  Vad skönt att kunna få sova några timmar utan störningar. Gårdagen blev skön med brasa och att inte behöva tänka på någonting. Jag har nog förlikat mig totalt med hur läget är och kan därför koppla av på ett helt annat sätt. Energin jag erhåller på natten gör jag mig inte av med på energitjuvande tankar. Att på sätt och vis känna den friheten är helt underbar. Jag skulle bara ha kraft och ork till att kunna göra några fjällresor och kunna få njuta av vidderna och blicka ut över den gedigna naturen det innebär att vara uppe på fjälltopparna. Att kunna under den tid jag har få uppleva hur underbar naturen egentligen är. Jag kan riktigt känna friskheten i luften och hur skönt det är att inte vara bunden till någonting. Det finns nog inga andra upplevelser än att vistas ute i det fria och kunna göra sina små eldar för kaffekoket och förhoppningsvis kunna njuta det tillsammans med någon. Det är min dröm för dagen. Carpe diem

Att bara vara

Lördag 20 februari 2010 kl.04.11  Kära dagbok den här natten har också förflutit lugnt och utan oro. I dag ska jag verkligen koppla av och njuta av själva dagen. Det är kallt ute så det får bli inomhus idag. Jag kanske gör upp en brasa i öppna spisen med lite torr björkved och njuter av värmen som strålar ut över rummet. Kanske jag tar till en god bok och läser om något äventyr som jag kan följa med in i. Blir det snöväder, som utlovats av väderfolket, så får jag krypa upp i soffan och ta ett täcke kring mig och följa med bokens huvudperson ut på resan. Jag gör små avbrott för att lägga på mer ved och sedan koka lite kaffe och avnjuta tillsammans med någon skidåkare eller curlingspelare på tv:n. Jag tror att jag kan få en verkligt god och avkopplande dag och inte tänka på någonting. Men först kan jag unna mig lite mer tid i sängen och försöka sova lite till. Sedan när jag vaknar kan jag börja njuta av dagen. Carpe diem

Årsdagen

Fredag 19 februari 2010 kl.04.17  Natten har varit lugn utan några störande moment. Årsdagen av den slutgiltiga diagnosen har börjat och det har inte börjat med något nedbrytande av kroppen ännu. Jag har inte märkt av andra förändringar än de som varit tidigare. Nu börjar bonustiden att räknas och jag hoppas att den kan bli en tid för gemenskap. På något vis känns det som en seger att få passera året men läkarna hade det som cirkatid. Jag vet att sjukdomen härjar i kroppen och det går inte att göra något åt det utan jag får försöka att inte tänka på det. Bara för att själva årsdagen är här så kan jag inte göra några större planeringar för framtiden. Det gäller bara att ta varje dag för vad den är och inte ha för stora förväntningar på någonting. Hoppet kommer att finnas för det kan ge kraft att kämpa . Jag har fått en orsak till att verkligen kämpa för. En dotter och det betyder allt just nu och då gäller det att hålla ut. Carpe diem

Nuvarande sjukdomstillstånd

Torsdag 18 februari 2010 kl.04.14  Att få ha en hel natt av sömn i flera nätter på rad är inte meningen som det verkar. Det händer saker i kroppen som gör att det kan vara svårt att sova. Att tala om mitt tillstånd varje dag skulle bli bra enformigt för det händer inte så mycket på ett dygn ännu. Men den tiden kommer också. I dag ska jag skriva om mitt tillstånd. Mina muskler har tappat sin styrka och skelettet är lite skörare. Orken att vara aktiv har tagit nästan helt slut och kraften är nästan borta helt. Medicineringen har också börjat märkas på andningen. Det kommer små uppehåll som behöver vila för att komma igen. Och det kan också bli några kramptillstånd från nacken och fram över halsen som drar ihop lufttillförseln. Jag har fått lära mig att handskas med de olika situationerna så inte jag ska hamna i paniktillstånd p.g.a att upplevelsen av mindre luft blir större då. Det sker inga större förändringar ännu för spridningen av metastaserna går inte så fort. När spridningen blir snabbare kommer det att gå mycket fortare då hinner jag nog inte med längre. Nu ska jag försöka sova lite till så det går lättare att hänga med i OS-svängen under dagen och kvällen. Carpe diem         Ps. Det har gått ut några guldkanter under veckan. Ds

Vakna tankar

Onsdag 17 februari 2010 kl.04.23 Fyra timmars sömn utan störande moment är rätt bra för att vara för mig. Jag har inte haft några kännbara sömnstörningar i natt och det känns skönt. Att få vakna med lite mer ork gör ju att det finns lite positivt i det hela. Det som ligger närmast just nu är provtagning i morgon inför droppet och hormonimplantatet nästa vecka. Det börjar gå rutin i dessa delar men det är ändock avbrott i vardagen. Jag får ju under några timmar se lite andra människor runt omkring mig. Sedan är ju den dagen gjord. Det gäller att försöka hålla sig vaken under dessa tider. Det finns även andra funderingar och dom handlar mest om vad som händer och sker runt ikring mig när allt är slut. Jag försöker att inte tänka så mycket på det hela men det faller bara in. Och så kommer det mycket frågor om hur det känns och om vad jag upplever. Att försöka låta bli att tänka på slutet är ju ganska svårt när jag påminns om det dagligen. Men just nu finns det andra saker som är viktigare och det är det stundande mötet nästa vecka med min dotter och hennes man. Carpe diem          Ps. Lotteriet som nämndes i går heter DATUMLOTTERIET och överskottet går till bröst-och prostatacancerfonderna.Ds

I väntan på besöket

Tisdag 16 februari 2010 kl.04.14  Efter att ha försökt vara mer vaken under dagen så har natten varit ganska lugn. I går var TV4 här och gjorde en uppföljningsintervju på den som var i höstas. På fredag är det exakt ett år sedan som jag fick den slutgiltiga diagnosen och det var för att belysa detta också som reportaget gjordes. Jag har ju inte blivit bättre men det har heller inte gått så fort som läkarna trodde. Jag hoppas få vara med ett tag till men det är ju så med sjukdomen att sätter den fart så går det mycket fort. Jag får ta dag för dag och se det som en gåva och ett tecken på att få mer kontakt med min dotter. Hon och hennes man kommer på besök sista helgen i februari vilket jag ser fram emot med stor glädje. Det är ju det att jag skulle behöva vara lite smalare om midjan så jag inte ser så stor ut. Den här rondören är framkallad av hormonbehandlingen och det är ingen trevlig biverkan. Kläderna krymper så fort i tvätten. Jag ser verkligen fram mot det veckoslut som blir rena finalen. Carpe diem             Ps. Anonyma kommentarer tas bort. Ds.

Smärta och sömn

Måndag 15 februari 2010 kl.04.21  Lite ont måste det göra för att tala om att det finns. Det har småvärkt av och till i rygg och höft under natten och gjort det lite oroligt i sömnen. Jag sover väldigt mycket under dygnets timmar och det börjar bli jobbigt. Sömnen slår till utan förvarning det är som att bli nerklubbad. Sedan vaknar jag och har svårt att avgöra vilken tid det är och vad jag såg senast på tv. På så vis har jag inte sett mer än början på tävlingarna på os och vaknat mitt i något annat program. När jag sedan försöker att minnas är det svårt att komma ihåg vad jag sett. Under dessa sömntider upplever jag så konstiga drömmar vilka kan skrämma mig väldigt mycket tack vare deras innehåll. Dom är verkligen så verklighetsnära. Jag tror att det beror på att det undermedvetet fångas upp filmer och annat från tv.n och sedan omsätts till en dröm. Jag får försöka att ha mer vakentid och vända på dygnet till mer normal ordning. Carpe diem

Alla hjärtans dag

Söndag 14 februari 2010 kl.04.34  Natten har varit lugn utan några störningar. Domningarna från gårdagen känns fast på lite avlägset sätt. Den här dagen kallas för alla hjärtans dag och då tror jag att alla människor försöker visa det på något vis. Min önskan är ju att alla dagar egentligen kunde få vara alla hjärtans dag utan att det behöver skrivas i almanackan. Här har det varit en varierad väderlek från -32 upp till -4 och ibland nästan töväder och så har det kommit lite snö också fast det kunde räcka med den varan. Det här är ungefär som ett vardagssamtal kan se ut. Vi har blivit rädda för att kanske avslöja för mycket för andra om vi skulle prata och umgås mer när vi möts. Vilken annorlunda stämning det skulle bli om vi vore mindre rädda för att göra bort oss inför varandra och ta vara på varje tillfälle att försöka umgås på ett mer naturligt vis. Men det kanske är så att vi vill vara för oss själva och umgås med bara familjen under fritiden och låta det bero med det. Eller har vi skrämts av alla dessa skriverier om överfall och attacker ute i samhället. Jag tror att om vi började prata mer med varandra så skulle vi nog kunna bli mer säkra på oss själva längre fram och det kunde bli ett varmare klimat oss människor emellan utan någon särskild dag för att åstadkomma det. Och allt det sneglande i ögonvrån på vad grannen gör som vi kan förfasa oss över skulle med en gång försvinna. Carpe diem och en god ALLA HJÄRTANS DAG

Ordfattigdom

Lördag 13 februari 2010 kl.04.25 Natten har burit med sig nya upplevelser i form av domningar i olika delar av kroppen mest av allt i benen och armarna. Sömnen har varit rätt bra ändå. Denna morgon finns det inte mycket att skriva ner för det är så mycket som far omkring i huvudet på mig. Frågor som det inte finns några enkla svar på. Det är så mycket jag skulle vilja ge uttryck för men har inga ord att sätta på pränt. Det är precis som jag har tömts på allt. Mitt minne har slutat att fungera just nu men jag hoppas att det bara är tillfälligt. Carpe diem

Mellan dröm och verklighet

Fredag 12 februari 2010 kl.04.24 Gruset ligger kvar lite grann i ögonen efter en natt som vandrat ut och in i verkligheten och drömmen. Det är tur att jag har lätt till att somna annars skulle det bli outhärdligt. När jag vandrar så här mycket mellan dröm och verklighet så funderar jag på hur det skulle vara att fastna kvar på drömsidan? Skulle det fortsätta som det just är eller skulle det verka som om jag levde i den uppkommna situationen? Det skulle nog bli bra lustigt med tanke på hur en dröm kan te sig när man vaknat. En situation som man befinner sig i t.ex jag är jagad av något okänt. Att få fortsätta i drömmen att springa. Då skulle jag få springa samma bit om och om igen under hela dygnet. Folk skulle säkerligen tro att nu har han blivit alldeles galen. Gårdagen hade kunnat bli något sådant för att varje gång jag somnade till fick jag fly från olika obehagligheter. Jag tror att alla någon gång har upplevt hur det är att försöka komma ifrån det obehagliga under drömtiden. Man springer och springer men kommer ingenstans. Man är fastvuxen i marken. Carpe diem

Chatt och minnen

Torsdag 11 februari 2010 kl.04.28  Efter kvällens öppna chatt var det inte svårt att sova.För övrigt går chatten att läsa på webben: Länstidningen Östersund/Berg. Det var några som var med och fler som följde den på sidan nämligen 2200. Jag blev nöjd över hur det fungerade. Att få göra en sådan här sak bryter verkligen den vanliga rutinen. Det blev ett välkommet avbrott. Att få tillfälle och delge andra hur det är och kunna tala om det som är den dagliga verkligheten känns bra. Däremellan finns det möjligheter att få drömma sig bort till platser som satt verkliga minnen i mig. Jag har nog nämnt den lilla stugan på bilden. Den är från en fäbod som min mormor drev på somrarna och där min bror och jag fick tillbringa tiden medan mor och far vandrade vidare upp mot fjället för att plocka hjortron. Den bärskörden användes för att dryga ut inkomsterna för resten av året. Min far var skogsarbetare och hade väl inte så vansinnigt stor årsinkomst. Min mor arbetade oftast hos någon storbonde beroende på var vi bodde och då som ladugårdsarbetare. Men dessa somrar hos mormor har för alltid etsat sig fast i minnet och speciellt mornarna när hon kom in med spenavarm mjölk och en sockerbit att suga på. Nu är det en ny dag och efter en lugn natt hoppas jag på en bra dag. Carpe diem

Drömtid

Onsdag 10 februari 2010 kl.04.21  Natten har varit lugn frånsett lite frossa. Att ha drömmar är ju underbart för med dom kan jag resa eller göra något som jag riktigt längtar till. Det är inte bara på natten som någon dröm kommer till. Det händer även på dagen när jag är vaken. Jag kan sitta och titta ut på den snöklädda marken och verkligen tänka tillbaka på härliga skidturer uppe på något fjäll. Att hitta en härlig plats för att rasta på och inta choklad eller kaffe och smörgås. Om jag har riktig tur kan jag ha kommit fram till en tjärn eller en fjällsjö där det går att fiska. Är man någon till så är det ännu bättre för då kan vi göra en liten brasa och glödsteka den fisk vi eventuellt har fått annars får det räcka med de fikat som vi tagit med oss. Sedan är det bara att njuta av vidderna och se och uppleva storheten i naturen. Det är en del av mina dagdrömmar som jag kan ha mellan sovpassen. Carpe diem     Ps. Anonyma kommentarer kommer att tas bort. Ds.       Ps. Glöm inte chatten i kväll mellan 18-19 på ltz.se  Ds

Sjukdomsbild

Tisdag 9 februari 2010 kl.04.29  Denna natt har inte varit den ljuvligaste. En blandning av frossa och bortdomningar i benen. Sömnen har ju blivit något störd av detta. Men annars mår jag som det ska vara med tanke på vad som är mitt liv idag. Att hela tiden balansera på vad som är rätt eller fel med sjukdomen. Ibland kan jag se att något ligger på pluskanten och försöker behålla det så mycket som möjligt. Men oftast gör den negativa sidan så stor påverkan att det blir svårt att ha någon glädje för längre tid. Jag avundas de människor som har det så lätt i livet. Och att börja jämföra mig med hur det skulle kunna vara för min del skulle inte ge rättvisa åt någon. När det känns som jobbigast är det väldigt lätt att bara låta sig svepas med av tröttheten och sova. Att skriva dagboken gör att jag måste börja väga allt på om det sårar eller om det kan ge någon tröst. För när jag låter dagboken vara öppen så får jag vara beredd på att ett felaktigt ord kan göra så jag kan få känna skuld. Jag kan inte vara säker på att när jag skriver ned sjukdomens påverkan och behandlingarna jag får är till någon annans nytta utan bara för mig själv.  Carpe diem

Ett påpekande

Måndag 8 februari 2010 kl.04.25 Det är förvånande hur kunniga människor blir när det gäller hur jag ska handskas med min sjukdom. Det är ju bara att rycka på axlarna och göra det jag tycker om för då blir jag frisk. Att få höra sådana saker från en anonym som tycks veta hur min situation är gör det ännu mer konstigt. Behandlingar kan tyckas vara likadana men i verkligheten har dom olika funktioner. Många gånger börjar en behandling med en grund och den kan se likadan ut för flera tillstånd. Därför tycker jag att det är osmart att jämföra olika tillstånd inom samma sjukdomsgrupp. Jag skriver vad jag upplever och känner och jag vet att det finns fler med samma sjukdom och att flera stycken har det värre än mig. Jag behöver inte påminnas om att min kropp inte orkar hänga med för det vet jag ändå och att andra inte har samma yttringar av sjukdomen och därför kan göra saker. Det vet jag. Därför behövs inga påtalande vad jag borde göra jag vet det redan. Carpe diem          Ps. På onsdag mellan kl.18-19 går det att chatta med mig på nätet med hjälp av länstidningen. Ds. Ps.Chatten kommer att ske via   ltz.se Ds

ÖDET

Söndag 7 februari 2010 kl.04.20  Det är så tomt ,öde och kallt. Jag riktigt känner kylan som drar in när jag inte kan göra vad jag vill. Det gör ont att veta att det bara är att fortsätta utan att tänka på hur illa jag gör mig själv utan att lyssna på vad kroppen säger. Märkligt att jag lyssnar överhuvudtaget. Carpe diem

Dröm om döden

Lördag 6 februari 2010 kl.04.15  Kära dagbok vad betyder en natt där allt kretsar kring en framtid som inte finns? Det bevarar mig i ett tillstånd mellan vaken och sovande. Jag har haft så konstiga drömar denna natt om hur det ser ut efter min tid. Många människor fortsätter i samma fotspår som dom gick i från början. Andra har bytt plats i sitt arbete. Men för dom flesta sker ingenting. Jag har fått min plats och har ingen kontakt med någonting. Allt som sas om att det skulle bli så bra. Av den biten syns ingenting. Det har bara blivit en mörk kall plats där ingenting händer. Jag försöker att se efter om det ska komma några och möta mig men efter lång väntan så ser det inte så ut. Jag vaknar till och är fortfarande kvar i sängen så det var drömar som for genom huvudet. Det är märkligt att saker som det pratas om och tankar som seglar omkring bildar ett sorts filmrum på natten där de mest konstiga saker sker.Ibland kan dessa bilder som spelas upp i sovande stunder verka så verkliga att det är svårt innan återhämtning sker och det är inte verkligt. Det är skrämande. Att vakna blir inte samma sak som när det är en vanlig natt när jag kan kliva upp och känna att natten varit lugn. Carpe diem

Tanke om veckoslutet

Fredag 5 februari 2010 kl.04.15 En natt som har förflutit utan störningar håller på att bli en ny dag. Gårdagens behandling gick bra. En något ovan syster satte droppet vilket är en form av cellgift. Hon lyckades genom att sätta det nere vid tumgreppet, vilket gör lite ondare än uppe i armvecket,och det flöt in med lite fördröjning i tid. Frossan jag hade under natten och morgonen släppte något framåt förmiddagen och mot kvällen kom febertoppen, som resultat på droppet,det är den vanligaste biverkan jag fått. Nu ligger ett veckoslut i startgroparna och ingen vet vad det bär med sig. Ibland undrar jag om det vore någon vits med att ha allting utstakat i förväg?  Skulle det bli roligare och mer innehållsrikt än vanligt? Jag tror inte det. Oftast blir det som sker helt oplanerat och utan någon press mycket trevligare och roligare för det har inte funnits något som var tvunget att leva upp till. Ibland kan livet fungera bättre utan all regi vi försöker sätta på det för att vi tror att det måste finnas. Låt livet självt få bestämma hur veckoslutet ska bli ta bort regissören i dig och låt livet flöda. Carpe diem

En sjukdomsundran

Torsdag 4 februari 2010 kl.04.20  Mot eftermiddagen i går fick jag enorma frossbrytningar vilka har hållit i sig i stort sett hela natten. Jag försöker få extra värme genom att använda flera täcken och att dricka varmt te. Jag vet inte om det är början till en förkylning eller om det är något annat som ger frossan. I dag är det dags för dropp igen. Det börjar likna något som görs bara för att det ska vara så. Jag har inte märkt några förändringar liknande de som skulle bli efteråt. Men nägon verkan kanske det gör för det har inte märkts något på proverna varken uppåt eller nedåt. Många gånger genomförs behandlingar utan någon riktig uppföljning och det görs bara för att det är en ordination på ett visst antal. Om tre veckor så är det dags för ett nytt dropp och en ny hormonbehandling. Jag hoppas verkligen att implantatet har den bromsande verkan det ska ha och att spridningen av metastaser saktar ner. Hittills har det gett muskelförsvagningar och större omfång på kroppen vilket inte är så trivsamt. Det räckte med den storlek som redan fanns på kroppen. En liten glad nyhet också. Det har inkommit en gåva till stiftelsen på 200:- så saldot har ökat till 7955:- Tack för gåvorna de kommer till nytta. Carpe diem                        Ps. Funderar på att skicka en guldkant till Haiti. Ds.

Förnyad kamp

Onsdag 3 februari 2010 kl.04.19 Det har varit en av dom lugnaste nätterna på länge. Jag tror att det beror på en uppgörelse med livet från förr. Sedan kontakten med min dotter har öppnats har en stor tung börda lämnat mina axlar. Det har blivit så mycket lättare på något vis. Nu har jag fått en orsak till att kämpa mer för att få ta till vara på tid tillsammans. Jag  måste försöka att lära känna hennes familj också. Det blir en ny tillvaro på sätt och vis. Jag har nu något som ska förvaltas och skötas om för att få en möjlighet att ta igen tid som bara försvunnit. Det blir något väldigt bra hoppas jag. Det finns många i samma situation. Frågan blir om dom kan komma till ett beslut om vilken väg dom ska ta? Jag tycker att försök ta upp kontakter som tappats bort eller som brutits i ett utbrott som inte var meningen. Att försöka hitta de eller dom som varit borta en tid och kanske skulle kunna lätta på bördan som omedvetet ligger som ett tungt ok över tillvaron. Tänk att få känna frihet på ett nytt sätt som man inte tänkt sig. Carpe diem

Återföreningen

Tisdag 2 februari 2010 kl.04.26  Ännu en natt har gått och det har bara varit lite småvärkar och lite oro. Att få kontakt med någon som det varit lång tid sedan det var någon kontakt kan ge hopp och även ängslan. Men i mitt fall blev det bara glädje. Första gången vi hade kontakt är för snart 46 år sedan. Då varade kontakten under sex månader med bara korta möten. Sedan tog det slut och det blev ingen kontakt förrän 16 år senare och den varade en dag och det var strax efter min mors bortgång. 1987 kom ett brev och en inbjudan som kom bort någonstans så där hände inget mer. Tiden gick och jag började söka efter den här personen av och till under några år men det hände ingenting. Men nu i år fick jag hjälp och det tog inte lång tid förrän jag fick kontakt igen och det har fyllt mig med glädje för nu har jag fått kontakt med min dotter igen. Varför jag inte hittat henne är mycket för jag har flyttat och det har blivit lagt åt sidan. Mina ansträngningar har inte varit tillräckligt intensiva. Nu är kontakten återknuten och första mötet är redan inplanerat. Det är verkligen något att se fram emot och även lite pirrigt och nervöst. Jag ska inte komma med några bortförklaringar för det finns inga att ge. Det viktigaste är att vi fått kontakt med varann igen och kan gå vidare från nu utan något tungt att bära på. Carpe diem

Kontakter från nu och förr

Måndag 1 februari 2010  kl.04.16  Det har varit en lugn natt. Att läsa alla kommentarer är verkligen stimulerande. När jag ser underteckningarna då kan det dyka upp funderingar om platser som ni kommer ifrån och om det kan vara så att någon bor i närheten av var jag bott under alla omflyttningar jag gjort i Sverige. Det kommer tankar som " jaha hon eller han bor där". Det kanske är den som bodde ovanpå affären eller nära kyrkan på den orten. Och hur många gånger har jag kanske mött den personen på stan eller i affären? När det är så stor spridning på var i landet alla kommentatorer skriver ifrån så är det inte omöjligt att några av våra ögon har mötts. Att åter få knyta kontakter från gången tid kan få ett hjärta att klappa lite extra och få en glädje att spridas i kroppen. En glädje jag inte trodde kunde upplevas igen. Denna kontakt vill jag hålla för mig själv ett litet tag till. Jag måste komma ner i varv så jag kan tala om den lugnt och sansat och så vill jag få tillåtelse av den andra att det är okey att tala om vem det kan vara. Det här är några av mina tankar och upplevelser denna morgon. Carpe diem