Återföreningen

Tisdag 2 februari 2010 kl.04.26  Ännu en natt har gått och det har bara varit lite småvärkar och lite oro. Att få kontakt med någon som det varit lång tid sedan det var någon kontakt kan ge hopp och även ängslan. Men i mitt fall blev det bara glädje. Första gången vi hade kontakt är för snart 46 år sedan. Då varade kontakten under sex månader med bara korta möten. Sedan tog det slut och det blev ingen kontakt förrän 16 år senare och den varade en dag och det var strax efter min mors bortgång. 1987 kom ett brev och en inbjudan som kom bort någonstans så där hände inget mer. Tiden gick och jag började söka efter den här personen av och till under några år men det hände ingenting. Men nu i år fick jag hjälp och det tog inte lång tid förrän jag fick kontakt igen och det har fyllt mig med glädje för nu har jag fått kontakt med min dotter igen. Varför jag inte hittat henne är mycket för jag har flyttat och det har blivit lagt åt sidan. Mina ansträngningar har inte varit tillräckligt intensiva. Nu är kontakten återknuten och första mötet är redan inplanerat. Det är verkligen något att se fram emot och även lite pirrigt och nervöst. Jag ska inte komma med några bortförklaringar för det finns inga att ge. Det viktigaste är att vi fått kontakt med varann igen och kan gå vidare från nu utan något tungt att bära på. Carpe diem