fredag 21 augusti 2009
Dagboken
Fredag 21 augusti 2009 kl.04.25. Varför började jag skriva dagbok? Det var nog för att ha någon att prata ostört med. Det blir bara envägssamtal för jag pratar egentligen med mig själv. Men jag får tala om hur jag känner och hur jag mår utan att någon avbryter mig. När man mår som sämst är det skönt att få beklaga sig hos någon och inte bli avbruten. Jag behöver inte vänta på svar heller. Idag är det en dålig början ont i stort sett hela kroppen. Ska det bara bli värre? Man tappar koncentrationen för den riktas bara mot det onda. Jag vill kunna tänka på annat också. Andra människor i samma situation känner nog likadant. Man vill tycka synd om sig själv och det får man i dagboken där är det ingen som säger emot. Det är tur att man har dagboken för där får man tala om det.För att säga det till någon annan går inte.På något vis slår bromsarna till om man skulle försöka. Min dagbok har blivit ett andningshål. Här kan jag ta upp precis vad som helst utan att någon säger stopp. Även det mest känsliga kan jag tala om för boken. Många tycker nog att jag är tokig men det behöver jag inte bry mig om. För i dagboken får jag vara mig själv. Det är bara jag och dagboken och allt får jag dela med den. Carpe diem
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Gomorgon Gösta.
SvaraRaderaJag tycker inte mig läsa att du tycker synd om dig själv.
Du är en fantastisk männsiska som delar med dig av dina tankar å känslor. det är beundransvärt, att du orkar. Och du bryr dig så mycket om andra.
Jag önskar jag kunde trolla , då hade du varit frisk nu.
kram/lena
Hej Gösta!
SvaraRaderaJag ber för dig . Var dag. Gud välsigne och bevare dig !Skollärarn
Hej Gösta!
SvaraRaderaDet rätta ska vara du, dagboken och vi som engagerar oss i dig. För jag hoppas att du tar med oss i dina tankar oxå och ser fram emot våra inlägg.
Det är inte roligt att se att du har en mycket sämre dag idag, Hur går det med det paliativa teamet? Kan dom inte att ändra medicineringen så du kommer på en mer acceptabel smärtnivå eller kanske kan din egen läkare ändra på doseringen? Det kan vara bra att få tycka synd om sig själv.
Hoppas att dagen blir något sådär i alla fall. Carpe diem
Kramar
God Morgon Gösta!
SvaraRaderaDu är en fantastisk människa! Du behöver aldrig känna att du beklagar du, för det gör du inte!!! Du delar med dig av hur du har det och hur du känner dig! Det är en stor skillnad på det! Detta har blivit det första man gör när man sätter på datorn på förmiddagen! Att kolla hur du har det!
Här i Bohuslän är det grått, trist och regnigt idag. Men det blir nog bättre!
Hoppas du får en uthärdlig dag!
Kram från Inger.
Hej Gösta!Alla människor tycker då o då synd om sej själva,det är helt naturligt,skillnaden att du erkänner och skriver det, är stort tycker jag när man skriver dagbok får man ge uttryck för sina innersta tankar.Hoppaas du får en hyfsad dag.kram/kicki
SvaraRaderaHej Gösta!!Håller helt och hållet med kicki, och tycker också att det är viktigt att sådana känslor FÅR svalla.Min uppfattning är att om man kan tycka synd om sig själv gråta och vara ledsen, då kan man vara omtänksam och positiv mot både andra och sig själv. Du är en sådan människa. Fantastiskt.Här 25 mil från dig är det grått och duggregn.Löven på en del björkar har börjat ändra färg till gult.Vackert.Hoppas du får en så bra dag som möjligt. Vi hörs imorrn KRAM Märta
SvaraRaderaSom vanligt har du ett intressant inlägg. Det är nog många som känner för att skriva av sig i en blogg eller liknande. Jag tycker du är en fin människa som samtidigt som att du är så sjuk som du är tänker ändå på andra människor....caarpe diem Birgitte
SvaraRaderaHej Gösta..Som vanligt så klokt..Att skriva av sig är ju oxå ett sätt att lätta lite på bördan..Den blir en som riktig vän som man verkligen kan lita på..den ändrar inte på något jag delger den..
SvaraRaderaMen trots de så kan den aldrig ersätta en fysisk kontakt med människor..Eller????
Stor kram U-a Vi hörs....
Hej Gösta!
SvaraRaderaJag anser inte att du beklagar dej eller tycker synd om dej själv. Du är SÅ realistisk det du skriver, ovärdeligt. Det gör att jag tar det till mej, SÅ viktigt. Min man har åkt till Jämtland ( Åkersjön ) på några dar, och här gick jag och tänkte: nu måste jag klippa gräsmattan som har lite ont i ett ben och en höft, sa till mej själv: skärpning Anita, tänk på hur Gösta har det. Mattan är klippt och jag är nöjd. Du finns alltid i mina tankar.
Hoppas du får en dräglig natt.
Många kramar till dej.
MVH.
Anita.
Gösta - DU ÄR DEN TAPPRE KÄMPEN!
SvaraRaderaDin dagbok hjälper oss andra, som är alldeles för själviska och gnäller över småkrämpor, att förstå vad vi skall vara tacksamma över. Dagboken ruskar om oss ända in i själen. Att bara läsa om din smärta varje dag känns ända in i hjärteroten. Man känner sig hjälplös över att man inte kan bistå dig på något sätt när man bor 50 mil bort. Du skall veta att tankarna går till dig varje dag med önskan om att den fruktansvärda smärtan skall lindras på något sätt.
Det är viktigt att du skriver dagboken
så att vi utanför kan få följa din väg i din kamp för rättvisa. Att inte bli lämnad ensam med sin sjukdom. Du ger prostatacancern ett ansikte utåt.
Fortfarande verkar männen stoppa huvudet i sanden.
MVH XX