söndag 2 augusti 2009
Skuldkänsla
Söndag 2 augusti 2009 kl.05.35. Smärta kan verkligen sätta humöret på prov. När man får så ont att man inte vet nästan vad man gör. Denna natt vill jag inte ha tillbaka. Det är ju inte bara smärtan i kroppen utan även en form av smärta i själen. Man undrar varför ska människor i ens närhet behöva drabbas? Dom har ju inte gjort något. Det märkliga är att det verkar som om de i ens närhet lider mer än vad man själv gör. Många försöker på något sätt att lindra det onda genom gärningar de aldrig skulle ha en tanke på att göra i vanliga fall. När man vet detta får man någon form av smärta inombords och det spelar ingen roll hur mycket man försöker att lindra den så finns den kvar på ett malande vis inom sig. Varför ska jag känna skuld för att andra försöker hjälpa mig med min kroppsliga smärta? Detta har hänt de två sista dagarna mer påtagligt än förut. Jag ville så gärna omfamna alla men i stället känner jag det som om jag tar något från dom som någon annan i deras närhet skulle behöva bättre. Det blir som en snurra, man vet inte vart den tar vägen.Carpe diem
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
GÖsta!
SvaraRaderaÄnda tills nu tycker jag att jag förstått vad du skriver,men det du skrivit i dag förstår jag inte.Din fysiska smärta. Det förstår jag. Din psykiska skuld som du upplever,förstår jag inte.Trots allt tycks den vara en realitet.Men käre Gösta. Prova med bön! Vänd dig till honom som erfarit all fysisk och psykisk smärta. Jesus.
Gösta, du är med i mina böner varje dag.Även denna dag söndag 2aug.Gösta!Tro mig! Du tar ingenting från någon.Du ger varje dag. Gud välsigne dig! Skollärarn.
Morrn Gösta! När sjukdomen har sån`t grepp på dig tror jag att du blir så stark för att kunna leva.Dom bredvid dig är som vanligt i sitt liv och försöker orka och vill hjälpa, då kanske det tar sig i uttryck i annorlunda handlingar,sån´t man inte gör i vardagen.Hoppas du får den hjälp du SÅ väl förtjänar.Du är en stor kämpe. Hörs imorgon KRAM Märta
SvaraRaderaSkuld är inget du ska känna men heller inte rår över. Prata med anhöriga om vad du känner!
SvaraRaderaHej Gösta!
SvaraRaderaFörsök att koppla bort dina skuldkänslor. Krama
om dina anhöriga som vill dej väl, jag tror det
skulle kännas bättre för er alla.
Många kramar till dej.
MVH.
Anita.
Som anhörig/vän känns det gott att kunna hjälpa när hjälp behövs. Att veta efteråt att man gjorde allt man orkade och kunde för att underlätta för någon som inte kunde och orkade själv.
SvaraRaderaKänn inte skuld, ta inte ifrån någon möjligheten att få hjälpa dig! Det är ett sätt att bearbeta allt det jobbiga för de som står dig nära.
Om det hade varit de som var i din situation hade du gjort allt för att hjälpa dem, det är jag säker på. Du hade inte velat att de skulle ha skuldkänslor för det, eller hur?
Tänk på dig själv, fånga dagen och ha det så gott du kan! Och låt alla som kan hjälpa dig, det är du säkert väl värd!
Hej Gösta!
SvaraRaderaJa.allt är ju sagt här ovan, men låt dina anhörig hjälpa dig för den dagen då du är borta känner dom att dom gjort allt dom kunnat. Förvägra dem inte detta. Det är oerhört jobbigt att stå bredvid så ta inte ifrån dem deras omtänksamhet. Du säger att dom inte gjort något, tar du din sjukdom som något straff? Slå bort den tanken omedelbart om du kan. Din tanke om att de lider mer är kanske inte helt fel, man önskar många gånger att man kunnat ta över smärtan för så fungerar vi. DET ÄR INTE NÅGOT STRAFF. Snälla Gösta försök att slå bort dom tankarna och kämpa vidare, Carpe diem
Kramar
Hej Gösta ! Tag i mot deras kärlek och omtanke.
SvaraRaderaTror inte att dom känner det som någon börda.
Du ska inte ha skuldkänslor.Jag har försökt att
vara så god hjälp som möjligt när någon varit
sjuk,haft sorg eller drabbats av något annat.
Inte känt det som någon börda.
Du är värd all omtanke.Kram Doris
Hej Gösta, Birgitta här...
SvaraRaderaSnälla du det är ju så att, om vi andra har våra bekymmer så känns det bra att kunna hjälpa och stödje de som har det värre. Att vara till nån glädje för dig Gösta är en förmån. Det känns skönt att kunna hjäpa dig på mitt lilla sätt. Glöm alla skuldkänslor mot dina nära. Du är en förebild för många,du ger kraft med det du skriver.
Kram Birgitta
Hej Gösta!Ja jag kan förstå hur du känner,men jag tror det handlar om att man har svårt att ta emot hjälp,när man är van att klara allt själv det känns kanske frustrerande,men du har säkert hjälpt och varit stöd för många människor,så nu är det din tur att ta emot hjälp./kram kicki
SvaraRaderaJag har varit där som anhörig.
SvaraRaderaMan blir frustrerad över att smärtorna kommer och är så starka.
Det är oerhört jobbigt att se men det känns bra att finnas där.
Och att kunna ge lindring.
Ja, vi i omgivningen drabbas men..vi vill VÄL. Och vi vill hjälpa.
Det är inte roligt att se och höra någon som har svåra smärtor.
Men låt oss hjälpa er, dig.
Huvudsaken är att vi finns och att ni finns.
Känn ingen skuld.
/Annelie
Jag har själv haft cancer (som tur upptäcktes det i tid så jag fick behandling i tid,men kronisk) Jag kände som dig Gösta när jag hade mina jobbiga veckor med cellgift mm. I början var jag arg för detta, men insåg att dom vill ju hjälpa så jag o till slut gav jag efter, tycker ska bara tacka o ta emot. Det lindrar även deras själ att dom nu kan hjälpa dig i din svåra stund, det andra kan dom ta sen...Kram Birgitte
SvaraRadera