Tack för att ni finns

Fredag 31 juli 2009 kl.05.00. Det är ganska typiskt att när jag vaknar finns en fråga med.Hur,när och var kommer det att sluta? Kommer jag att hinna säga något till alla dom som varit med på resan? Troligen inte för jag hoppas att det går fort. Fort så man inte blir ett kolli som ska vändas torkas byta blöjor på och matas totalt omedveten om vad som sker runt omkring. Visst är det konstigt att sådana här tankar dyker upp när det är svårt och jobbigt. Att plötsligt upptäcka hur många som egentligen bryr sig. En sak har jag lärt mig man är aldrig mer ensam än man egentligen vill. Det svåra är att tala om det för andra. Att låta medmänniskan få veta hur jobbigt det egentligen är. Många har ställt frågan hur ska vi veta när det är slut? Troligen att någon av de anhöriga har fått det uppdraget att på denna plats tala om att tiden är förbi och att plågotiden är över. Jag vill i alla fall tala om hur mycket stöd ni varit genom era kommentarer och dom råd ni givit den här tiden. Hoppas att jag på något vis kan få återgälda det. Denna morgon känns speciell. Låt dagen komma med vad den har jag tänker i alla fall möta den. Carpe diem