söndag 19 juli 2009

Uppmaningen

Söndag 19 juli 2009 kl. 02.50. Det är bara ett måste. Kliv upp och skriva ned detta. Ett ansikte fyllt med tårar har lagt sin kalla hand på min axel. Ögonen tittar bedjande som om dom söker efter något speciellt. Jag känner inte någon uppsluppen glädje över denna syn. Den bara liksom manar mig att stiga upp. Allt är så konstigt. Hur jag ska handla just nu vet jag inte. Är det någon som behöver min hjälp och mitt stöd just nu? Måste på något vis hitta orsaken till det här.Det blir inte lätt. Vill inte att någon ska bli sårad . Men det jag skriver är sådant som upplevs och känns just i det ögonblick det kommer på pränt. Jag vet att det som sker är en sjukdoms framfart och diagnosen är given ,det finns ingen återvändo. När man får sådana här uppmaningar kan man inte kämpa emot. Därför är det så märkligt att jag får den. Jag har mig veterligen ingen lösning att komma med. Men det kanske räcker att det blivit en reaktion från min sida så det var allt som behövdes. Framtiden lär utvisa ,tror jag ,om det stämmer. Nu ska jag försöka komma till ro men det blir svårt. Bilden kommer att finnas med hela tiden. Carpe diem

6 kommentarer:

  1. Hej Gösta!
    Skickar dig en tanke på morgonkvisten och önskar dig en så bra dag som möjligt.Hoppas solens varma strålar skiner på dig. KRAM! Märta

    SvaraRadera
  2. Vila i att det du gör är nog. Att dela med sig av sina innersta tankar och känslor som du gör är stort. Vet att du är en värdefull människa som bidrar med det du kan. Du kommer att vara värdefull länge en. Först i livet, sen i minnet hos oss som antingen träffat dig eller fått dela din sista tid genom din blogg.

    SvaraRadera
  3. Hej Gösta!
    Tänker på dej i din svåra situation, många kramar
    från mej.
    MVH.
    Anita.

    SvaraRadera
  4. Hej Gösta!
    Vilken märklig upplevelse du haft, kanske kommer lösningen till dig senare. Är det någon som vill trösta dig? Du är nog extra mottaglig nu. Hoppas att du fick komma till ro och sova några timmar till.
    Carpe diem

    SvaraRadera
  5. Hej, jag är här för första gången mina barnbarn har fått mig till att använda datorn och det känns som det här kommer att gå bra.Jag har följt dig länge nu.känner verkligen för dig.Man hoppas att det finns någon mening med allt, men det är inte lätt att fatta och inse varför.många goa hälsningar från mig till dig.Sollan.

    SvaraRadera
  6. Hej Gösta..Ja de var minst sagt en märklig natt.Här ska Du få en annan märklig berättelse från natten som gick.
    Vår äldsta dotter fyllde år igår och de var födelsedagskaffe..Inte så glatt som de brukar vara...en stol var tom ..hennes älskade pappa orkade inte vara med pga sin långt framskridna cancer..tankarna fanns där att så här kommer de att bli..hans plats kommer så småningom att bli tom när är de ingen som vet...
    Jag åkte hem med en isande kall känsla i kroppen ..frös trots värmen i bilen..Gick in och läste Din blogg för att kanske få utlopp för tårarna..Nej att gråta gick inte..somnade och vaknade efternågra timmar totalt rödgråten..Så läser jag de Du skriver idag..
    Mycke märkligt..
    Jag har en undran till alla Ni goa människor som skriver på bloggen...Finns de någon som vet om någon blogg som där vi anhöriga kan byta tankar..Eller är de bara jag som håller på att bli galen av att se all sorg som denna gräsliga sjukdom för med sig..
    Nämn inte ordet TRO idag .....Jag tror inte på någon just idag..Har tagit TIME OUT från den högre makten...men vi återförenas nog en dag igen..kanske..
    Men jag vore så tacksam var jag hittar några andra som har och lever i samma situation..
    Du finns i mina tankar Gösta när jag är vaken och tydligen även när jag sover..Kram U-a

    SvaraRadera