Frågor och ev. svar

Tisdag 28 juli 2009 kl.05.55. Det går inte längre att försöka tränga åt sidan vart man är på väg att möta. Varje morgon när man får en smärtattack påminns man om att det går ännu en dag till sjukdomens gräns. Att försöka låtsas som om inget händer går inte i längden och allra helst när man börjar få frågorna :hur känns det att dö snart, är du inte rädd, vad tänker du på? Jag är inte rädd för att dö,men det tog ett tag att aceptera, det är ju sjukdomens väsen. Hur det känns är lite svårare att beskriva men det värsta är att lämna de människor man har kärast,fast dom är få, att veta att för varje dag som går kommer avskedet närmare.Är man så pass klar i huvudet att man kan uttrycka sig? I dag värkte mina knän så det var svårt att räta på benen och då kom tanken,hur skulle det bli om man inte kan röra sig. Den tid som är kvar kommer jag att vara i mitt väntrum tills mitt namn ropas upp och den sista behandlingen ska genomföras. Väntetiden får jag väl försöka att använda på bästa möjliga sätt. Kanske till att hjälpa någon som behöver mitt stöd. En ny dag och nya uppgifter väntar. Carpe diem