Beklagande av det mästa

Lördag 6 juni 2009 kl. 07.45. Vaknade med enorma smärtor. Det har tydligen gett sig på benen nu också. Vet inte längre hur jag skall hantera det här. Man märker vilka avstånd det blir till allt och alla. Men för all del det har det ju varit hela tiden egentligen. Men det har börjat märkas på ett helt annat sätt nu. Det är som om kroppen ropar efter något eller någon att ty sig till.Men man får väl skylla sig själv för att det blivit så här. Har ju stått på tå för andra hela tiden och då dög man ju.Sedan när sjukdomen kom försvann alla för nu var jag inte till nån nytta längre. Det finns i alla fall någon som hälsar och det är folk i kassan på affären så alldeles tomt är det ju inte. Carpe diem