fredag 8 juni 2012
Dagboksbloggen
Fredag 08 juni 2012 klockan är 06.34. Boken är en skrift i liten upplaga för att se hur stort intresse det är för att bevara till eftervärlden samt hur det var att försöka skjuta ångesten åt sidan. Från början var tanken att bara få något annat att tänka på men det blev en bok. Carpe diem
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
God morgon Gösta,
SvaraRaderajag undrade för jag förstår inte riktigt vitsen med att kopiera bloggen. Skulle det inte vara bättre att du skrev ner hur det gick till ända från början i romanform? Och hur du mot alla odds överlevt i så många år sedan diagnosen? Det skulle hjälpa många drabbade som tror att slutet kommer inom en snar framtid. Att visa att kan man klara sig lång tid och leva ett "normalt" liv, kunna vara med och t o m träffa en ny kärlek, trots sjukdom?
En "riktig" bok är nog bättre, eller har jag fel? Då blir det inte bara lösryckta kommentarer utan man får ett sammanhang, du har ju tid och ångesten dämpas om du får annat att tänka på, tror jag
Per
Hej Per.Tack för att du vill vara hjälpsam. Normalt liv är det minsta jag har ny kärlek stämmer inte jag har fått tillbaka min familj. Boken är bilder i olika dagar första året den har aldrig varit tänkt som någon sorts roman för nöjesläsning utan hur det var första tiden för mig efter diagnosen. Men det är fritt för dig att läsa som du vill.mvh Gösta
SvaraRaderaHej Gösta...Jag tar kontakt med Prostatacancerförbundet(nationella) och hör om de kan lägga ut på sin hemsida .Fick nyss mail från Leif här i Kronobergs län att nu ligger boken ute på deras hemsida. Ett litet steg på vägen....
SvaraRaderaFörstår också Pers resonemang men det är nog ganska tidsödande att skriva en egen bok. Dessutom går det inte att jämföra boken med bloggen, en helt annan känsla att ha en bok i sin hand. Det är dessutom vanligt att man gör böcker av sina bloggar, ett sätt att bevara för eftervärlden.
Önskar er alla en bra dag o hoppas det går bra för Sonja
Kram Maggis
Carpe Diem !
Oj vad konstig första meningen blev Vet ej varför????/Maggis
SvaraRaderaHej Gösta. Jag förstår hur Per menar, men din bok heter ju Göstas dagbok, den följer varje dag, varje steg i din första, svåra tid. Den är gripande och många som läst den är mycket, mycket berörda och fulla av tacksamhet till dig Gösta.
SvaraRaderaBlir glad att läsa, att din bok sprids ut nu på flera ställen, du kommer att märka det!
Idag är jag senare att skriva, har varit och tittat på studenterna, hela stán har bytt profil, nu är det studentstaden i strålande vackert väder.
Jag hoppas att allt har gått bra för Sonja.
Ha en fortsatt bra dag nu alla kära vänner.
Carpe diem!
Christina v-ås
Hej igen,
SvaraRaderatack Gösta för förklaringen. Ännu härligare att du fått tillbaka din familj, var det p g a eller tack vare cancern? Det är aldrig för sent.
Jag ska köpa boken, reklamen kan inte bättre än här på din blogg.
Hälsningar/Per
Hej Gösta!
SvaraRaderaBra skrivet i dagboken idag. Hoppas du haft en bra dag så här långt. Undrar ju också naturligtvis om du hört något från Sonja. Hoppas beskeden från henne är positiva så att hon snart kan återvända hem till dig. Jag tänker på er båda.
Tack Maggis för att du kontaktar nationella prostatacancerförbundet, hoppas dom ställer upp och puffar för Göstas bok och lägger info på sin hemsida om den. Och det gäller ju även Christina som puffar för bok och blogg i olika sammanhang. Gäller ju även Sven (var är du Sven?), det är dom jag vet. Själv försöker jag bidra så gott det går jag också och så ser vi fram mot bra resultat.
Till alla läsare här i dagboken önskar jag en fortsatt bra dag! Men speciellt till Gösta och Sonja hälsningar med så mycket värme jag kan åstadkomma via etern.
Varma kramar från Iris
När man får en cancerdiagnos förändras allt till det värsta tänkbara. Till ett enda rent helvete med dödsångest som ger panikattacker och akutbesök på psyk.kliniken var och varannan dag.Ja, dvs om cancern är elakartad.
SvaraRaderaVissa, som ej drabbats av "allvarlig" cancer kan leva år ut och år in, orättvist. Vissa klarar bara ett par månader, sen är det kört.
Min man är ett nervvrak, och jag med. Här blir det inga melodikryss, korsord och bullbak inte, får vara glad om vi orkar kliva ur sängen. Så ni, som har ert "på det torra" var tacksamma för det, och snälla, jag orkar bara inte höra om barnens väl och ve och studenter och barnbarnsbarn och ett krusande utan måtta. Alla är inte lika lyckliga!
S.O
Hej S.O Att få en cancerdiagnos är skrämmande för vem som än får den och allt rasar samman.Ett sådant besked hjälper inte bara att ge ett råd som prata med någon det måste visas att man bryr sig om personen för det krävs mycket kärlek och omtanke och att någon bryr sig när det är som värst. MVH Gösta
SvaraRaderaHej,
SvaraRaderaMen, alla är inte lika olyckliga! Tyvärr är livet olika för oss, och det är fruktansvärt att drabbas av svår sjukdom. Har själv gått igenom svåra sorger och vet att det är som att befinna sig i ett svart hål.
Det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till sorg och sjukdom, det är lätt att s a s trampa nån på tårna. Samtidigt måste man ju kunna glädjas med sin egen familj och vänner, man ska inte behöva be om ursäkt för att man är glad, då en annan är sjuk.
Jag tycker det andas så mycket värme och omsorg i Göstas blogg, och det är inte konstigt att man vill dela med sig av sin vardag, och hoppas verkligen det fortsätter vara så.
Det är så viktigt att man bryr sig om, och jag önskar verligen att du olyckliga S.O. får hjälp av vården att hantera detta, tveka ej att be om kontakt med kurator.
Mona
Jag håller med vad Mona och Gösta skriver, att visa kärlek och omtanke betyder mycket för den som är svårt sjuk. Jag kan tala om, att jag själv drabbats av cancer, men genom behandling, skickliga läkare klarade jag av det. Jag fick så mycket kärlek och omtanke från dem som var "friska", det hjälpte mig.
SvaraRaderaJag förstår att du S.O. har det mycket svårt, kanske låter jag alltför lycklig och glad. Det är inte menat så mot någon, men jag har blivit ödmjuk efter att ha fått en ny chans. Man vill gärna försöka visa omtanke och försöka förstå alla dem som mår dåligt. Har daglig kontakt med dem som har cancer i olika stadier, så jag vet hur det är. Man känner sig liten, mycket liten, men man märker också hur betydelsefullt det är för dem att någon finns där, lyssna, ge en kram, bara visa att man bryr sig.
Hoppas att det som är kvar av dagen blir så bra det går för er alla vänner här.
Christina V-ås
Hej Gösta!
SvaraRaderaHoppas Din dag har varit bra o kanske något trevligt besök el annat har hänt!
Jag har läst kommentarerna i kväll och känner
igen situationen eftersom jag varit på besök hos
vår svårt sjuke nära anhörige nu i kväll.
Livet är inte lätt och jag hoppas alla sjuka får
den hjälp dom behöver, både fysiskt o inte minst
psykiskt.
Hoppas natten blir lugn och att Sonja snart är
hemma hos Dig igen!
Kramar till Er alla från Elisabeth, en medmänniska från Skåne