De tysta

Måndag 11 oktober 2010. Att upptäcka att de två små fönstren är ögonen och att fläkten är munen samt att skorstenen är näsan blev nästan för mycket. Men det förklarar varför det är så svårt att komma ut. Alla ljud och allt ljus hamnade bara inne i huvudet. Att från detta lilla rum kunna komunicera blir rätt så svårt. Det gäller att ta i av all kraft för att något ska komma ut. Ungefär så kan jag föreställa mig att många känner när dom inte blir hörda eller sedda. Att vara instängda i sig själva. Tänker man alltid på att alla får vara med i samtalen när det är någon samling där så många som möjligt ska vara med eller blir den som inte når ut förbigången. Det är nog så många av oss reagerar. När någon inte hörs så frågar vi inte varför. Natten har i övrigt varit lugn. Carpe diem           Klockan är 04.15