Hemkomsten

Onsdag 17 mars 2010 kl.04.17 Nu är jag hemma och Marianne har lämnat tillbaka dagboken, som hon skött med den äran, och jag skriver själv igen. Sjukhusvistelsen har gett mig det att livet bör man kämpa för. En hälsning till alla prostatacancerdrabbade ta kontakt med de föreningar som finns på er hemort eller i närheten. Ni kommer att finna mäniskor i er egen situation och även dom som klarat sig. Det ges möjligheter till kontakter som kan förändra vardagen radikalt och nya vänner.Många föreningar har också olika träffar för samvaro i vänners sällskap. Det förekommer också föreläsningar om vardagliga situationer och olika upptäckter som kan ge ljusglimtar att ta tillvara på. Jag åkte in för att min kärlkramp höll på att skada hjärtat totalt. Det gick att förhindra tack vare ett snabbt ingripande av vårdapparaten. Jag fick även justeringar för metastaserna som hade en större spridning än vad som uppgetts förut. Så nu gäller det att kämpa för livet helt och fullt så kan det möjligen ge en längre tid för att njuta av tillvaron. Jag vill tacka all personal på hjärtenheten för god vård och uppmuntran som jag fått. Och samtidigt tacka er kommentatorer för stöttning ni gett min dotter och mig. Hoppas på en bra tid tillsammans med er alla. Min efterträdare har ni nu träffat också så den biten är klar. Hem ljuva hem.  Carpe diem