onsdag 24 mars 2010

Sista resan

Onsdag 24 mars 2010 kl.04.20 Sömnen har varit lite varierande i natt för jag hade lite långa sömnperioder under gårdagen. Här har varit så fint väder några dagar precis som att våren är på väg. Jag tror att den inte är så långt borta. När jag går här och funderar dyker väldigt många tankar upp om olika saker. Men det är saker som är svåra och tunga. Det sägs "att när det börjar bli dags att gå vidare" brukar det komma någon anhörig för att möta upp och leda personerna sista biten. Finns det någon sanning i det eller är det taget ur tomma intet? Inte för att jag mött någon ännu men frågan finns. För många är det svårt att diskutera dessa saker, som egentligen är helt naturliga, om sista färden. Det verkar som att den biten inte existerar precis som med vissa sjukdomar. Jag tänker inte gå djupare in på ämnet förrän jag sett reaktionen på frågan. För det skrämmer så många att prata om den naturligaste saken i våra liv den som är bestämd från den dag när vi föds. Carpe diem

12 kommentarer:

  1. God morgon Gösta! Skönt att du och din dotter har funnit varandra igen. Är såååå glad för din skull. Ang detta med möte vid slutet på livsresan? Jag tror på det, varför skulle det inte vara så? Om det nu är i ett sista töcken eller på riktigt, huvudsaken är att man tror det. Kramar från Ulrika.

    SvaraRadera
  2. God morgon Gösta!
    Jag tror också som Ulrika. Det är såååå mycket vi inte vet.
    Mari

    SvaraRadera
  3. Håller med de två tidigare, jag tror också. Jag vill tro det iallafall och kommer att tro så till den dagen jag också får veta.

    SvaraRadera
  4. Godmorgon Gösta ang detta vid slutets resa tror inte ett dugg på det, samma som att man ser ett ljus o tunnel, min syster va så nära döden man kan komma, hjärtinfarkt o stroke på samma gång, vi pratade om detta förra veckan om hon såg något-någon men det hände ingenting. Jag tror det är en myt bara. men däremot tror jag på ett liv efter detta, förhoppningsvis ett bättre liv utan sjukdomar o elände. Kram Barbro Gbg Carpe diem

    SvaraRadera
  5. Morrn Gösta! Jag är benägen att hålla med dig om slutet på resan. Tänker själv på det många gånger. Att det är förutbestämt vår tid på jorden är jag övertygad om, men sedan är det olika anledningar som gör, att tiden ibland abrupt förkortas. Att man inte är ensam den sista delen, det stämmer säkerligen.
    Frågan är dock, när är man redo att ta tag i den biten? Jag tror, att man själv känner när det är dags och då står man inte ensam.
    Tungt att skriva om, men det är nödvändigt, det hör ju också till livet.
    Ha en skön dag, Gösta och här får du många varma kramar.
    Christina, Västerås

    SvaraRadera
  6. Godmorgon Gösta!Jag tror absolut på att man möter någon,min mamma såg pappa,hon var helt klar in till slutet,beskrev det som en film,många kramar /kicki

    SvaraRadera
  7. Hej Gösta!
    Synd att du inte har kunnat sova ordentligt i natt, men man kan ju inte sova dygnet runt. Du fick väl in en annan dygnsrytm när din dotter var hos din. Försök att vara vaken större delen av dagen så sover du nog bättre på natten.
    Det var en svår fråga du ställde. Det som gör att jag gärna vill tro på att man möts av någon kär person är att speciellt en släkting till mig lyste upp i ett leende och sedan avled han. Vad det beror på kan man ju bara fundera över, men det verkade som om han såg någon som de som vakade hos honom inte såg. Jag vill gärna tro på ett möte, men det är nog ingen som kan förklara vad en sådan upplevelse betyder för det är ju ingen som kommit tillbaka och berättat vad dom såg.
    Skickar många många mjuka kramar till dig. Carpe diem
    Ninni

    SvaraRadera
  8. Hej Gösta!

    Jag håller med dig helt och hållet, vårt liv här på jorden måste absolut vara förutbestämt.

    1975 fick min man sin första hjärtinfarkt, hjärtstopp 1991 bråck stora kroppspulsådern(operation) 1997 stroke hjärtinfarkt, hjärtstopp.Efter stroken var han rullstolsburen(högersideförlamad) under 6 månader, men med hård träning och vilja av "stål" lyckades han ta sig ur rullstolen.

    2007 hjärtinfarkt, hjärtstopp, däremellan ytterligare en liten infarkt, som inte orsakade några större problem.Han har också hunnit vara med om en motorcykelolycka, spricka i höften.

    Hans läkare kallar honom för ett "unikum" han har aldrig under sin långa tid som läkare träffat på en patient som har klarat sig från allt detta. Nu vid 74 års-ålder är min man så bra, som man kan önska(är uppe på benen dagligen) en del ålderskrämpor har tillstött, men för övrigt har han "humorn" i behåll en mycket viktig ingrediens i sammanhanget.

    Nu undrar Ni förstås hur han har lyckats överlevt tre hjärtstopp. Första gången låg han på Akademiska andra gången var han hos sjukgymnast, vid det tredje tillfället inlagd på sjukhuset.

    Med tanke på det Gösta skriver idag, kan jag inte låta bli att berätta detta. I vanliga fall talar vi aldrig om sjukdomar.

    Slutligen, både min och jag är helt övertygade om, att det bestäms när vi föds hur lång vår vandring här på jorden skall bli.

    STYRKEKRAMAR

    Ingalil

    SvaraRadera
  9. God eftermiddag Gösta...Jag har min tro och förhoppning i de Du tar upp idag och den vill jag så innerligt tro på ...att när de är dags så finns de nån nånstans som tar emot mig och vägleder mig såsom jag blivit mottagen till den här tiden jag får ha på den här jorden.
    Naivt tycker kanske någon..ja låt så va då...men så vill jag tro att de är...och som Ninni skriver ...ingen har kommit tillbaks och talat om hur de var...
    Och som Ingalil och hennes man är övertygade om ..vi har vårt datum förutbestämt..
    Hoppas Gösta att Du kan njuta lite av solstrålarna som värmer så innerligt gott sådana här dagar..vare sig man är ute eller inne..En stor solvarm kram till Dig och Din Marianne....Ulla...

    SvaraRadera
  10. hej min man gick bort för 1 1/2 år sedan jag går ibland till ett medium som får kontakt med honom jag ska dit i kväll det finns ett liv efter detta det tror jag

    SvaraRadera
  11. Hej Gösta,
    Blir oxå jätte glad när jag läser att du har träffat din dotter igen. Underbart!
    Även jag tror att vi blir hämtade när slutet är nära. Jag tror absolut på ett liv på andra sidan.

    Kram

    SvaraRadera
  12. Hej Gösta!

    Nu var det väldigt länge sedan igen - men jag har inte mått så bra nu med cellgifterna. Tänker dock på dig varenda dag och skickar en liten tanke av styrka - bara så att du vet :)

    Pappa dog av en hjärntumör 2006 och jag hann få lite kontakt med honom då jag vakade vid hans säng på sjukhuset dygnet runt den sista veckan. Han såg sin mamma och syster stå och vänta på honom på andra sidan - det var vad han sa till mig i alla fall. Och min pappa ljög aldrig för mig.

    Det är säkerligen många kära som står och väntar på dig - när den dagen kommer. Men du har säkert många dagar kvar här nere hos oss innan du går dom till mötes - det är jag övertygad om, du har så mycket kvar att ge och att få!

    Klockan är ju mycket nu så jag hoppas att du sover sött och smärtfritt just nu och läser detta om ett par, tre timmar när du brukar gå upp vid fyratiden.

    Många stora varma styrkekramar till dig
    Tina

    SvaraRadera