Om sista tiden

Lördag 29 maj 2010 kl.04.08 Ett utdrag ur veckans artikel i länstidningen i dag.

Enkelt och traditionellt. Gösta Olofsson vill inte ha någon storslagen tillställning när det är dags för den sista vilan.
– Huvudsaken är att det är lugnt och stilla, säger han.

Det syns att Gösta Olofsson har ont i kroppen. Han är krum och har svårt att hålla huvudet upprätt.
– I dag är ingen bra dag, berättar Gösta när LT hälsar på. Jag har tagit fem morfintabletter redan, men ingenting hjälper, fortsätter han.

Förra veckan besökte Gösta hälsocentralen i Svenstavik för att få både droppbehandling och ett nytt hormonimplantat injicerat. Båda metoderna syftar till att hämma tillväxten av nya metastaser. Men tyvärr känner han inte att någon av behandlingsmetoderna fungerar i den utsträckning som de ska.
– Det är precis som behandlingarna inte biter längre, säger han.

Det är nu mer än tre månader sedan läkarna räknade med att Gösta skulle ha avlidit i sviterna av sin prostatacancer. Han upplever att han lever på övertid och säger att han är tacksam för varje extra dag han får.
– Jag har hunnit med så mycket som jag inte visste om att jag skulle hinna. Det har varit tre fantastiska månader, säger han.

Samtidigt är Gösta Olofsson nyktert medveten om att livets slut är oundvikligt. Och han har inga problem med att prata om hur han vill ha sin begravning, utan tycker att döden känns naturlig.
– Många har svårt för att prata om död och begravning, men jag tycker att det känns bra att göra det. Jag är inte rädd för döden. Alla ska vi ju den vägen vandra, det är det enda som är säkert, säger han.

Gösta Olofsson berättar att han troligtvis kommer att vilja bli begravd i Strängnäs där både hans mamma och pappa tillbringar sin sista vila. Men det kan också bli kyrkogården i Storsjö Kapell där Gösta är född. Hur som helst vill han att själva begravningsakten ska ske i enkelhet, på ett traditionellt sätt, med de närmaste närvarande.
– När det kommer till musiken faller valet på ”Brusa högre lilla å” och ”Amazing Grace”, säger han.

Någon påkostad sten är heller ingenting som han anser vara nödvändigt.
– En gravplats ska inte innebära ett måste för de efterlevande. Jag tror säkert att jag kommer att finnas kvar i de anhörigas minne ändå, även om jag inte har den största gravstenen.

Han fortsätter:
– Så är det för mig när det kommer till min sambo som gick bort för fem år sedan. Jag besöker inte hennes grav så ofta, men hon finns i mina tankar varje dag.

Carpe diem

Adressen är: Länstidningen Östersund/Berg