fredag 9 april 2010
Tidshotet
Fredag 9 april 2010 kl.04.21 Det finns en tanke hos mig som börjar få en påverkan som inte är så rolig. När jag fick min diagnos så fick jag en tid samtidigt och den var cirka ett år. Nu har ett år gått och det gäller att lista ut hur långt är det här cirka. År det veckor eller månader? Jag har börjat tänka mer och mer på hur det kommer att märkas när den där cirkatiden är slut? Det borde inte få ges några tider annat än när det är så nära att det går med 100% att säga tid. Som det är nu blir det som ett hot som ligger över en och varje dag blir en överraskning. Jag har det svårt att planera något för det kan ju inträffa någonting när jag befinner mig på ett annat ställe än den trygga plats som det är att vara hemma. På något vis är det tryggaste stället att vara på hemma. Att göra små utfärder över dagen kan ju gå bra beroende på hur jag mår men några längre utfärder är det lite svårare att göra. Men jag kan ju resa i minnet och även med olika reseskildringar till olika platser på jorden. Jag har prövat och det går jättebra. Carpe diem
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Morr´n Gösta!
SvaraRaderaAv någon anledning så missade jag att läsa det senaste reportaget i LT, men nu har jag gjort det. Är ditt hälsotillstånd fortfarande ganska bra när det gäller din värk?
Det är ju så att hemmet är den bästa platsen när man är sjuk och inte vet vad nästa dag ska föra med sig.På den punkten förstår jag dig helt. Kan man inte sova så finns det andra saker man kan ta sig för.
Har du fortsatt med ditt släktforskande eller ligger det nere?
Skickar många många mjuka kramar till dig. Carpe diem
Ninni
Morrn Gösta! Jag förstår precis hur du menar och känner, kanske det hade varit bättre att inte få veta en tidsgäns, som du säger - endast om det var 100% säkerhet med tiden. Självklart är det tryggast hemmavid, men som Ninni skrev kan du inte försöka pyssla med släktforskningen?
SvaraRaderaFörsök, att göra vad du kan med din dag, hoppas det blir många flera dagar och att du inte behöver ha värk. Jag ställer mig själv frågan: hur skulle jag själv tänka? Jo Gösta, precis som du!
Det är en ära för alla oss här att få delta i din dagbok och nu skickar jag med många varma kramar från ett dimmigt och ruggigt Västerås.
Carpe diem! Christina
Till Ninni,Christina och övriga: Min värk har blivit mer hanterbar sedan det ändrades i alla medicinlistor. Vad det gäller släktforskningen så är det olika på olika dagar. En del blir helt upptagna och andra blir det något lägre sökande men jag försöker ta en bit varje dag. Hälsningar Gösta
SvaraRaderaGösta, jag återkommer igen! Tack för att du förklarade om värken! Du är otrolig, kan hantera värken, det kan inte alla.
SvaraRaderaLycka till med din släktforskning! Jag håller själv på och det blir svårare och svårare ju längre man kommer bakåt i tiden!
Varma kramar och carpe diem, Christina
Tjenare.
SvaraRaderaLäste din blogg idag och kom på en sak angående att resa. Har du laddat ner nya Google Earth till din dator? Med hjälp av det programmet kan du gå ner till utvald plats på jorden, titta runt med kamera, utforska platser du har läst om. Titta på platser du tidigare besökt. Friska upp minnet. Börja med ditt eget närområde och kom underfund med funktionen. Programmet är fantastiskt, låt fantasin resa iväg med själen. Kanske har du redan provat men jag vill ändå nämna vilka möjlighter som numera finns.
Lycka till!
Kjell Andersson
Hej Gösta,
SvaraRaderadet är inte första gången jag är inne på din blogg så jag tänkte att jag nu skulle ge mig till känna. Det är starkt att gå ut och berätta lite om vad du känner och har det. Men, det lättar att få pysa om det man är med om, känslor som man går och bär. Det får säkert dig själv att bearbeta både sådant du kan påverka och inte.
För andra är det en ovärderlig skatt att du berättar och öppnar ögonen på oss andra. Empati med varandra är viktigt och ett för många svältfött område. Lite vet jag vad jag pratar om själv fick jag en stroke (sprucket aneurysm i hjärnan) då jag var 44 år... fick ett andra liv med allt vad det innebär. Ingen kan veta något om livet då det är slut. Håller tummarna för dig att du får njuta livet länge än. En av dina medmänniskor Ingela
Gösta detta borde du kanske läsa?
SvaraRaderahttp://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article36643.ab?service=print