Lidande och tröst

Lördag 26 september 2009 kl.04.55. Kära dagbok.Varför ska en del människor behöva utstå sådana kval? Hur har det gått till när allt runt en människa bara rasar samman? Jag blir inte klok på allt som vi människor måste gå igenom innan vi kan få det överstökat  det som är slutfärden på våra liv.När dagen sågs som ljusast ut så börjar det bara att rasa.Jag kan inte kära dagbok bara låta allting flyta förbi utan att göra något.Men vad och hur? För vissa är det som att åka i gräddfilen medan andra får ta gångstigen och kanske aldrig få komma fram. Du förstår jag menar dessa människor som inte får eller kan  hinna med och njuta en enda sekund av livet. Dom med stora smärtor både fysiska och psykiska som tar all tid i anspråk för att hitta lindring.Och dessa som förbereder en dödskamp för att lämna oss andra. Vilka krafter det måste krävas för att klara av alltihop. Jag kan nog bara jag vill vara med och kämpa.Många gånger hjälper det att bara vara och ge stöd genom att finnas till när det behövs tröst. Någon att bara få luta sitt huvud mot och känna närhet.Och uppleva att man är inte ensam. Det finns någon. Carpe diem